Från frö till blommande skönhet
Tänk att ett litet frö kan sprida så mycket glädje. Jag tycker om att följa växters liv från frösådd tills att jag får se de första små kronbladen titta upp ur jorden. Det spritter liksom till i kroppen av lycka när jag får se ett nytt litet liv ta sin början. Sedan innebär det en hel del jobb med vattning, omplantering m.m. innan plantan äntligen sätter knopp och till slut visar sig från sin vackraste sida med sina ofta färgsprakande blommor.
 |
| Någa av mina dvärgar och miniatyrer. |
Jag som fick uppdraget att skriva för augusti månad heter Maria Sandqvist, är 41 år och bor tillsammans med mina två älskade katter strax utanför centrala Halmstad. Intresset för blommor har jag sedan barnsben. De första vårblommorna brukade jag plocka och komma hem med till mamma och jag började tidigt hjälpa till med att så fröer, till blommor och grönsaker, i föräldrahemmets trädgård. I tjugoårsåldern föddes drömmen om att bli florist, men min hälsa har gjort att det förblivit en dröm. Trots allt har inte min kroniska njursjukdom hindrat mig från att fortsätta med mitt odlingsintresse.
 |
| Pelargoner, pelargoner och åter pelargoner. Jag har investerat i tre odlingsbänkar i år och på dem får jag plats med många "pellisar". På golvet står mina sticklingar på tillväxt. |
När jag var 22 år flyttade jag hemifrån till egen lägenhet och då tog intresset för odling, av framför allt blommor, fart på allvar. Jag provade på att odla diverse krukväxter från frö, köpte sticklingar och stundtals var fönsterkarmar och hyllor fulla av krukor med olika små växter. Senare upptäckte jag tjusningen med orkidéer och blev helt betagen av dem. På somrarna planterade jag mest färdigköpta plantor på min balkong, som är cirka 8 kvm stor. Jag odlade tomater, sallad, kryddor, blommor, träd och buskar m.m. Det gick så långt att en bekant lite ironiskt påpekade att det bara var gräsmattan som saknades. För sex år sedan lät jag glasa in min balkong och då fick den även tak så jag slapp den oönskade bevattningen från himlen. Det innebar också att jag kunde vistas mer på balkongen oberoende av vädret. Under åren som följde ändrades mitt odlarintresse på balkongen och jag började mer och mer odla upp plantor från frön och sticklingar. 2009 köpte jag mina fösta pelargonsticklingar. Denna gamla tantblomma stod tidigare lågt i kurs hos mig, men mina nyinköpta sticklingar skulle få helt annorlunda blommor än de trista pelargoner jag sett i många blomlådor och ställ utanför var och varannan mataffär. Äckligt luktade de också tyckte jag då. Jag planterade mina pelargonsticklingar och vattnade ordentligt och hoppades att de skulle växa fort och snart få skyar av färgglada blommor, så som de såg ut på bilden på plantetiketten. De växte väldigt dåligt så jag trodde jag gett sticklingarna för lite vatten och gödning, så jag gav dem en extra skvätt. Av förklarliga själ fick jag inte se en enda blomma. Sticklingarna dog en efter en och jag var mäkta besviken på mig själv. Varför lyckades jag inte och vad hade jag gjort för fel? Pelargoner kunde väl inte vara så svåra att odla tyckte jag, som odlat så många olika sorters blommor förut. Förra året bestämde jag mig för att göra ett nytt försök med pelargoner och lånade en bok om pelargoner på biblioteket. Jag hoppades på så vis få lite mer kunskap om skötsel, bevattning m.m. Efter att jag läst om sticklingar förstod jag ganska snart vad jag gjort för fel året innan. Jag hade vattnat ihjäl varenda stackars planta. Med lite mer kunskap mådde mina pellisar mycket bättre. Min nyfikenhet för nya sorter väcktes och jag hittade pelargoner som jag aldrig sett tidigare och trodde fanns. Appleblossoms rosa/gröna rosenknoppar föll jag för direkt och det blev min första riktiga favorit. Jag köpte sticklingar i blomsteraffärer, på nätet och på växtmarknader och snart var min samling uppe i 75 olika sorter med underbara färgkombinationer på både blad och blommor.
 |
| Ena hörnan av balkongen där jag har min solcellsdrivna fontän. |
En kväll i mitten av sommaren förra året, när jag surfade på nätet, fick jag se en annons om en balkongtävling. Den var riksomfattande och anordnades av Riksförbundet svensk trädgård och Kungliga patriotiska sällskapet. Kravet för att delta i tävlingen var att odla både blommor och ätbart tillsammans på sin balkong. Det var sista tävlingsdagen jag hittade annonsen så jag skickade iväg fyra bilder, som jag tagit tidigare under sommaren, tillsammans med en kort text om vad jag odlade och att jag själv drivit upp de flesta plantorna från frön och sticklingar. Jag blev mäkta förvånad när jag några veckor senare fick veta att min balkong var nominerad tillsammans med nio andra. Sedan var det dags för allmänheten att rösta fram sin favorit. Veckorna gick och jag tittade nästan dagligen på Svensk trädgårds hemsida för att se om någon vinnare presenterats, men jag fick inget svar på min fråga och tappade undan för undan hoppet om att jag skulle bli en av de tre pristagarna. Jag trodde aldrig jag skulle bli så överraskad som när min mobiltelefon ringde en eftermiddag när jag fick min dialysbehandling på sjukhuset. Damen i andra ändan av luren berättade att jag vunnit första pris i balkongtävlingen och jag skulle få komma till Halmstad slott och hämta min prischeck på hela tiotusen kronor. Jag skrev rakt ut: Va? Du skämtar! Det är inte sant! Oj, tänk att några foton kunde resultera i sådan uppståndelse. Jag blev intervjuad av olika tidningar och radio och det kom fram nyfikna personer till mig ibland och undrade om det var jag med balkongen. Utöver prispengarna och en blomsterbukett fick jag ett års medlemskap i Riskförbundet svensk trädgård. Genom deras förening har jag träffat många trevliga odlingsentusiaster och varit på intressanta föredrag. Det gav mersmak och jag bestämde mig ganska snart för att även bli medlem i Svenska pelargonsällskapet. Tidigt i våras åkte jag på min första pelargonträff i Falkenberg och det ångrar jag verkligen inte. Medlemmarna jag träffade verkade vara lika pelargonsmittade som jag. Jag har åkt med på utflykter, träffat pelargonodlare i andra delar av landet, köpt, sålt och bytt sticklingar och fått många nyttiga odlingstips. Att hälla kokande vatten på frösådda vilda pelargoner, som inte vill gro, är väl det mest tokiga tips jag fått men det fungerar faktiskt.
 |
| Jag tar emot mitt balkongpris på Halmstads slott augusti 2010. Hallands landshövding Lars-Erik Lövdén och representanter från Riksförbundet svensk trädgård och Kungliga patriotiska sällskapet. |
Att jag blivit smittad av det märkliga pelargonviruset råder det inget tvivel om. Denna sjukdom är den enda jag drabbats av som bidragit med något positivt. Min samling ökar undan för undan än om jag många gånger påpekat att jag inte ska köpa fler sticklingar, då balkongen är fylld till bredden. För att få plats med fler plantor har jag bestämt mig för att specialisera mig på i huvudsak dvärgar och miniatyrer. Sist jag räknade närmade sig antalet plantor tvåhundra. Tyvärr har viruset bidragit till ett kommande problem. Jag söker med ljus och lykta efter ett lämpligt ställe att vinterförvara alla mina skönheter. Förra vintern fick de stå svalt och mörkt och det fungerade väl hyfsat, men jag vill hellre förvara dem ljust den kommande vintern, så de kommer igång tidigare nästa vår.
 |
| Min älskade Ängla gillar att ligga och spana på balkongen. |
Odlingen innebär ju också en hel del jobb med omplantering, vattning, krukor som ska diskas, jord som ska forslas hem, men vad gör det. Jag njuter varje gång jag går ut på balkongen och plockar bland blad och blommor, känner och luktar på dem och smakar på en och annan solmogen tomat. Min kroniska sjukdom för sällan med sig något gott men pelargonbacillen vill jag verkligen inte tillfriskna från.
 |
| Det är fullt på varenda hylla. |
Jag önskar alla ett fortsatt trevligt pelargonår. Än är det lång tid kvar att njuta av blommande pelargoner här nere i södra Sverige innan det är dags för deras vintervila. Kanske hör ni av mig på föreningens forum om jag söker efter fler pellisar till min samling.
Hälsningar från Maria och katterna Ängla och Tindra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar