Med huset på sin rygg

Jag återkommer ofta till mitt motto "Se det stora i det lilla". Det gäller att slå av på takten i vardagen och ta tillvara de små ögonblicken, då möjligheten finns att njuta och insupa positiv energi. I vår stressade vardag är det så lätt att missa de stunderna. Vi har ofta så fullt upp och så bråttom att vi inte lägger märke till de vackra småsakerna, som skymtar förbi i periferin. Jag har tyvärr tvingats att slå av på takten då orken sviktar på grund av många år med sjukdom. Stundtals är det jättetråkigt att behöva sänka ribban för vad man orkar med, men samtidigt har det fått mig att uppskatta och sätta högre värde på de där små stunderna, som ger glädje åt vardagen. Naturen ger mig många små glädjerus. Allt det där lilla som är så lätt att bara susa förbi, som känns så självklart och som många tar för givet. Det där lilla, som är så stort och vackert, om man bara tar sig tid att upptäcka, stanna till och titta närmare. I helgen tog jag ut min minicrosser, la kameran i korgen och körde iväg mot "Hallägret", den lilla lövskogen, som tar vid nästan utanför hyreshuset där jag bor. Det var lite kylslaget och regnet hängde i luften, men jag var nyfiken på vad den lilla skogen kunde bjuda på nu när många djur har fått ungar och naturen sjuder av grönska och blommande växter. Det räcker att komma utanför ytterdörren för att såhär års mötas av fågelsång, en serenad med mängder av olika stämmor, så även i hela Hallägraskogen. Jag hade inte kört många meter innan jag skymtade en fasantupp inne bland snåren. Strax därefter bromsade jag plötsligt in. Vad var det jag sett skymta förbi vid gräskanten på marken? Var det en ovanligt vit sten eller vad kunde det annars vara som fick mig att haja till. Jag backade tillbaka någon meter för att titta efter. Det var ingen sten och inget främmande föremål, som någon slängt längs grusvägen. Överraskande nog var det en stor vinbergssnäcka jag sett. Jag satte mig ner på marken för att studera den på nära håll. Då fick jag se ytterligare en snäcka strax intill. Den såg jag inte på håll då den var mycket mindre och istället för gråvit var snäckan brun och smälte lätt in i naturens färger. Trots att jag kör igenom skogen många gånger varje vår och sommar och har gjort så varje år sedan jag flyttade till Bäckagård i början av 90-talet, har jag aldrig tidigare sett vinbergssnäckor där. Det var något fuktigt i gräset, då det kommit sparsamt med regn dagarna innan. Kanske var det därför som snäckorna tittade fram ur grönskan och visade sig vid grusgången. De rörde sig sakta, sakta på marken. När jag tog bort ett och annat grässtrå, som var i vägen när jag skulle fotografera, drog den in sina tentakler samtidigt som den gömde en del av sin kropp under sitt hus. Efter en stund sträckte den åter ut sin kropp och sina spröt i sin fulla längd. Jag halvlåg på marken med kameran och hade någon gått förbi hade jag troligtvis skrämt upp vederbörande, där jag låg halvt inne bland grästuvorna, intill min minicrosser. Nöjd med fotograferingen körde jag vidare och längre fram längs med grusgången såg jag ännu fler snäckor. Jag vet inte mycket om sniglar och snäckor och än mindre om just vinbergssnäckor. Det jag mest förknippar dem med är att de ibland förekommer på restaurangernas menyer, då som vitlöksgratinerade Escargot de bourgogne. Jag har vid ett flertal tillfällen avnjutit denna rätt med god aptit, men efter att jag studerat dessa djur på nära håll kändes tanken på att äta dem ganska äcklande. Vinbärgssnäckan Helix pomatia är Sveriges största snäcka och även en av de största i Europa. Den blir i normala fall 5-10 år gammal i naturen. De "sniglar" som används till matlagning är odlade och inte plockade i naturen. då de som lever i naturen innehåller gifter och inälvsparasiter. Det är inte lagligt att fritt plocka snäckor, då de inte ingår i allemansrätten. Yngre vinbergssnäckor har ett brunt skal och med åren ändrar de färg och blir gråvita  I motsats till de så kallade mördarsniglarna gör vinbergssnäckan ingen större åverkan i trädgården, då den inte är någon storätare. Det är inte bara vi människor, som mumsar på en och annan vinbergssnäcka. Den har många fiender i naturen och större fåglar, räv, möss, mullvad, igelkott och grävling äter dem gärna.  När temperaturen går ner strax under +10°C börjar den förbereda sig för vintern, som den oftast tillbringar i komposthögar eller gräver ner sig i marken. I fortsättningen kommer jag köra mer försiktigt i Hallägraskogen och se upp så att inga vinbergssnäckor får sätta livet till där jag far fram.