Strandskatorna ruvar sina ägg vid entrén

I våras kom herr och fru Strandskata flygande över taket på min arbetsplats, lika punktligt som tidigare år då de häckat där. Jag blir lika glad varje vår då de kommer tillbaka. Samtidigt förundras jag över hur de efter sin långa flygtur från södra Nordsjön hittar tillbaka till tomten på industriområdet. Strandskatan Haematopus ostralegus är verkligen en vacker vadarfågel, som är lätt att känna igen med sin svartvita kropp, långa röda näbb och de rosaröda benen, som den ibland syns trippa runt på. Även strandskatans läte utmärker sig och känns lätt igen. Jag minns inte hur många år som vi haft glädjen att följa herr och fru strandskata utanför jobbet, men det är åtminstone 5 år i rad. Det innebär att paret är minst 9 år gammalt, då strandskator häckar för första gången när de fyllt 4 år. I vilt tillstånd är medellivslängden 15 år, men i fångenskap kan de bli dubbelt så gamla.
Tyvärr är en del av mina kollegor inte lika förtjusta som jag över att det vackra paret håller till kring vår arbetsplats och parkering. Något år pickade fåglarna på däcken på våra bilar och i år har de valt att spatsera omkring på biltaken. De trippar runt och flyger från bil till bil och passar då även på att göra sina behov. Fågelskit på biltaken är inte trevligt, men går att tvätta bort. För mig väger glädjen över att få följa strandskatornas häckningsperiod på nära håll bra mycket tyngre. Efter att de häckat ger de sig snart iväg igen och lämnar Sverige i juli-augusti, så det gäller att glädjas över den tid de är här.
Ett flertal svarta, flygande fågelskrämmor har placerats ut kring vår arbetsplats, i hopp om att skrämma bort strandskatorna. Fiskmåsarna verkar inte gilla dem, men det krävs mer för att få herr och fru strandskata att ta till flykten.


















Tidigare år har honan lagt sina ägg vid en av husväggarna, där varken bilar eller människor störde och något år låg de och ruvade sina ägg på den intilliggande tomten, som tidigare inte var bebyggd. I år har honan märkligt nog lagt sina ägg 1½ meter från företagets ytterdörr, där folk passerar ut och in hela dagarna. Ännu konstigare är att det är alldeles intill parkeringsplatsen och knappt en halvmeter från där vår chef ställer sin bil. Tyvärr har jag inte kunnat följa strandskatorna de sista veckorna då jag varit sjukskriven, men lördagen för 2 veckor sedan åkte jag till jobbet för att titta till dem. Jag ställde bilen en bit bort och klev sakta ur bilen. Jag såg på håll att en av strandskatorna låg och ruvade på äggen. Det är svårt att se skillnad på honan och hanen och båda hjälps åt att ligga på äggen och hålla dem varma, så vem av dem som låg där kunde jag inte urskilja. När jag sakta började gå mot trappan lämnade strandskatan sina ägg, som honan lagt direkt på stenarna vid husväggen. Väl framme vid dörren tog jag snabbt ett foto på äggen och satte mig sedan på trappan, kurade ihop mig och böjde ner huvudet för att verka så lite skrämmande som möjligt. I ögonvrån kunde jag se att fågeln tog några steg tillbaka mot äggen och stannade sedan upp, tog några steg till och stannade. Jag ville inte sitta kvar om strandskatan inte vågade sig tillbaka, men det tog inte lång stund innan den låg på äggen igen. Jag tittade försiktigt upp och vände sakta på mig och efter en stund vågade jag lyfta upp kameran och ta några bilder utan att fågeln rörde sig ur fläcken. Tidigare år var partnern snabbt på plats och skrek och verkade hotfull om man närmade sig äggen, men någon partner syntes inte till. Det händer att de anfaller andra djur och fåglar, som kommer för nära boet och verkar hotfulla. Strandskatorna är oftast monogama och lämnar inte varandra under sin livstid, utan lever med samma partner hela livet tills någon av dem dör. Jag förflyttade mig sakta från ena sidan av trappan till den andra och höll hela tiden koll på fågeln, som lugnt låg kvar utan att reagera. Det var en otrolig känsla att få se strandskatan på så nära håll och jag var glad över att den accepterade att jag satt kvar på trappan. Kanske förstod den att jag inte var ett hot och ville göra den illa. Jag njöt av att att bara få sitta stilla där en stund. Det var lugnt och tyst, långt ifrån den aktivitet som råder på industriområdet under veckorna. När jag lämnade min arbetsplats låg strandskatan på äggen och det kändes bra, då jag trots allt stört lugnet.

Förra lördagen körde jag åter förbi mitt jobb, för att försäkra mig om att strandskatorna fortfarande låg kvar och ruvade sina ägg, Jag klev inte ur bilen utan nöjde mig med att se att en av fåglarna låg intill husväggen. Tidigare år har det det inte fötts några små strandskatebarn. Något år såg vi en räv smyga runt i närheten. Kanske var det den som tog äggen eller något annat djur. I år håller jag tummarna att jag får se små fågelungar. Strandskatan ruvar äggen, som oftast är 3 stycken, under 24-27 dygn, så det bör dröja någon vecka till innan det kan kan bli dags för ungarna att se dagens ljus. När väl äggen kläckts och ungarna kommit till världen hjälps honan och hanen åt att ta hand om de nya små liven. Idag har jag åter varit förbi och tittat till strandskatorna och jag kunde nöjt konstatera att en av dem låg på plats. Min största farhåga är att något djur åter igen ska beröva strandskatorna på deras ägg. Jag vill så gärna att de äntligen ska få se sina ungar födas och växa upp och jag tycker själv att det vore väldigt speciellt och otroligt roligt att få se strandskatornas nya familjemedlemmar på nära håll. Nu återstår bara att vänta och hoppas.