Från frö till stor vildpelargon

P. vitifolium

Jag förundras ofta över hur ett litet, litet frö kan gro, växa och utvecklas till allt från en blomma, grönsaksplanta eller till och med ett stort träd. Tänk att det är så mycket kraft i något så litet. Under åren har jag provat på att odla lite av varje från frö till planta och när mitt intresse för pelargoner väcktes tog det inte lång tid innan jag även testade på att fröså även dessa blommor, som har en stor artrikedom med väldigt varierande utseende på blad och blommor. Dessutom skiljer sig arterna åt storleksmässigt och har mycket olika växtsätt. En del växer som små tuvor med kronblad, som bara är några millimeter stora. Andra arter breder ut sig både på höjden och bredden och kan bli rejält stora, även odlade i kruka. Vissa av dem är kortlivade, men arterna brukar oftast ge generöst med frön så att man kan så nya plantor kommande säsong. Ska jag nämna något negativt med dessa spännande pelargoner är det att ohyran är svag för dessa plantor, men det går ju att råda bot på, bara man sätter in botemedel i ett tidigt skede.

P. cotyledonis

Av de gott och väl 300 vildväxande pelargonerna finns flertalet i Sydafrika. Några har sitt ursprung i Australien och någon enstaka hittar man i Turkiet och på ön Sankta Helena. De pelargoner som vi köper i handeln idag, så kallade zonalpelargoner, ser långt ifrån ut som de vildväxande arterna. Plantorna, som vi sätter i balkonglådor och trädgården, är ett resultat av att man korsat några av de vilda varianterna under många år.

P. gibbosum

Jag har ett fåtal frösådda, vilda pelargoner, men mina favoriter är istället pelargoner, som tillhör grupperna dvärgar och miniatyrer, men självklart har jag även en del andra sorter i min samling som jag inte vill vara utan. Dessa mer starkväxande exemplar kan bli riktigt stora om de får växa i en rejäl kruka med bra jord. Väljer man att odla dem i inte alltför stora krukor och tuktar dem emellanåt kan man hålla nere storleken på plantorna, om man som jag har ont om plats och samlat på sig på tok för många pelargoner.

P. fischeri

Härom dagen skrev jag om pelargoner, som jag odlat upp från frö, tagna på mina egna plantor, och spänningen över den nya pelargonens utseende och färg på blad och blommor. Arterna har oftast små, ganska oansenliga blommor, men jag fascineras av deras olika växtsätt, ibland med knotiga, vackra stammar och blad i väldigt varierande form. Sår man ett frö, som man tagit från en förädlad pelargon, kan den nya plantan få blommor, som har annorlunda färg och utseende än moderplantan. När man sår ett frö från en art får man däremot en ny planta med samma egenskaper som moderplantan, under förutsättningen att inga insekter varit framme och överfört pollen från en pelargon av annan sort. När jag sått frön från olika vilda pelargoner har jag inte alltid kollat upp de olika arternas egenskaper.

P. tomentum

P. vitifolium, på översta bilden, var först en liten, liten planta. Nu har den vuxit ur flera krukor och är nu  förpassad till golvet för att få plats. Ännu så länge har den inte satt knopp, men jag hoppas så klart på att få se den blomma innan plantan vuxit sig för stor och eventuellt får flytta ut på grund av platsbrist. Tyvärr hittar man sällan frön från arter i handeln, men på nätet finns de till salu. Blir man medlem i Svenska Pelargonsällskapet får man bland annat några olika frön i sitt välkomstbrev och en del medlemmar säljer både frön och sticklingar i olika grupper på Facebook. Jag brukar så på våren, men tycker du att det verkar intressant med pelargonarter kan du så frön även på höstkanten, men då måste man se till att ha växtbelysning. Frön, från en del arter, föredrar faktisk att komma i jorden på hösten, har jag lärt mig av mer erfarna pelargonodlare, men någon expert behöver man verkligen inte vara för att odla upp vildpelargoner från frö.

P. capitatum