 |
| Fiskmåsungen på bilden är från 2019, utanför grannhuset. |
Att jag älskar djur, vilda som tama, har jag nämnt flera gånger i mina tidigare inlägg. Mina känslor och omtanken om djur har ökat alltmer i mitt liv, speciellt sedan mina två katter flyttade in hos mig för 13 och 14 år sedan och jag insett vilka personligheter de faktiskt är, med stora olikheter och mycket känslor.
En fredagsförmiddag för ett par veckor sedan hörde jag att något rörde sig på mitt balkongtak. När jag kom ut på balkongen såg jag att det var en fiskmåsunge som trippade runt och pep på plasttaket i den otroliga hettan som det var den dagen. Jag funderade över om den verkligen skulle klara av att bli kvar där, med tanke på fågelns tunna, små fötter mot det heta plasttaket. Den var för liten för att kunna flyga, men nöden har ingen lag och kanske skulle den försöka ta sig ner på marken eller i ren panik ramla ner från taken. Om den hade tur skulle den trilla ner i buskarna, som i så fall skulle underlätta fallet. Annars skulle den landa på gräsmattan eller i värsta fall trilla rakt ner på de hårda cementplattorna.
Innan jag skulle bli hämtad vid middagstid, för att bli skjutsad till dialysen, åkte jag ner med hissen till bottenplan där jag ställde ut en skål med vatten nedanför min balkong. Om fiskmåsungen skulle komma ner på marken skulle den säkert behöva få i sig vätska i värmen. Hela eftermiddagen var jag på sjukhuset och hade dialysbehandling och kom hem först vid 19-tiden. När jag kom in i lägenheten gick jag raka vägen ut på balkongen. Där var det helt tyst och jag kunde varken se eller höra måsungen. Kanske hade den kommit åt lite skugga och låg och vilade sig på taket. Jag nöjde mig inte med att bara spekulera och gissa mig till hur det gått för ungen. Istället tog jag hissen tillbaka ner till bottenvåningen och gick ut genom ytterdörren, på samma sida av huset som min balkong. Jag tog ett par steg ut och tittade ner på de grå cementplattorna. Ungefär 1,5 meter utanför dörren låg fiskmåsungen, strax intill häcken. Den låg helt stilla. Först tyckte jag att det ena ögonlocket rörde sig något och min första tanke då var hur jag skulle göra fågelungens lidande så kort som möjligt, om den var alltför illa skadad. När jag tittade på den riktigt nära insåg jag att tiden hade runnit ut och måsungens liv hade slocknat. Jag hoppades att den dött direkt och lidandet varit kort.
Jag såg ett par vuxna måsar cirkulera över taket på ett ovanligt sätt. De kunde inte se ungen från luften så jag bestämde mig för att lägga ut ungen, som troligtvis bara blev 2½ vecka gammal, på gräsmattan. Jag tog den i min hand, efter att jag trätt en lång plastpåse över handen och armen. Måsungen hade troligtvis inte varit död så länge, då den inte kändes helt kall där den låg i min hand. Huvudet for fram och tillbaka när jag bar den och försiktigt la ner den på gräsmattan. Det kändes väldigt tungt inombords. På förmiddagen hoppades jag på att få glädjen att följa fiskmåsungens uppväxt, till att jag knappt sex timmar senare insåg att den förlorat livet.
Jaja, det finns så många fåglar och speciellt fiskmåsar skränar, skitar ner och stör, tänker nog en del människor. Jag tycker att fiskmåsen är en väldigt vacker fågel, även om den inte har fågelkörens vackraste stämma, men den har ett liv lika värdefullt som alla andra varelser på jorden.
Fredagen gick mot sitt slut och jag satt en bra stund ute på trappan och pratade med ett par grannar. Jag tror inte att de riktigt förstod min sorg över fiskmåsungens tragiska död, men livet måste gå vidare och jag tror att det har fötts fler måsungar i närheten, som förhoppningsvis ska klara sig bättre i livet och som jag kan få följa framöver..
Tyvärr går inte livet som på räls alla dagar. Det är mer som en berg- och dalbana för både djur och människor. Det har jag själv fått erfara.
Härom kvällen låg det en skatunge på gräsmattan utanför huset. Den rörde inte mycket på sig och när jag tog en bild på den och zoomade in såg jag att den inte hade ögonen öppna. Ett skatpar har i flera år haft sitt bo uppe i trädkronan, i trädet strax utanför ytterdörren. Kanske hade skatungen trillat ner från det boet. Min katt Tindra och en grannkatt tassade försiktigt fram, men höll sig en knapp meter ifrån skatungen och verkade inte särskilt intresserade av den. Mamma eller pappa skata höll ett vakande öga på sin unge och förde ett väldigt väsen när någon kom i närheten av n. Tonårstjejen i grannhuset kom förbi och tittade också på fågeln. När jag gick in för att äta blev hon kvar och sa att hon skulle titta till skatungen.
Dagen därpå gick jag ut på morgonen vid niotiden. Då var skatan inte kvar på gräsmattan och trots att jag tittade runtomkring husen, såg jag inget spår av den. Senare på dagen fick jag veta av granntjejen
att fågelungen låg kvar på gräsmattan någon timma efter midnatt, men rörde sig inte trots att hon rörde vid den. Även skatungen hade mist sitt liv. I samma stund kom en räv gående några meters avstånd och sneddade över ängen strax intill. Om det var räven som senare tog skatungen får vi aldrig veta, men död och borta var den utan några som helst spår.
Igår eftermiddag gick jag ut tillsammans med mina katter Ängla och Tindra. Strax efter kom mina närmaste grannar Mona och Rolf ut för att ta en promenad. Jag la några små äppelbitar till ekorrarna och när jag sedan vände mig om såg jag något litet i ögonvrån, som rörde sig hit och dit på marken intill buskarna . Plötsligt störtade Ängla överraskande fram och hoppade hit och dit bland buskarna och verkade jaga vad jag trodde var en mus. Det var oväntat då jag aldrig tidigare sett Ängla jaga något djur utomhus. Mona böjde sig ner och tog upp det som jag trodde var en mus, men det var en liten pilfinksunge. Den låg med öppen näbb och rörde lite på tungan, men verkade skadad på något vis så att den inte kunde flyga. Sakta men säkert rörde den sig mer och flaxade lite smått med vingarna.. Mona sa att den verkade ha piggnat till och hon skulle lägga ner den på marken, i hopp om att den skulle få vara ifred. Jag tyckte att hon skulle lägga den någonstans högre upp, men hon la ner den i rabatten. Lika fort som hon la ner den tog hon upp den igen i sina händer. Den dog, sa hon och vände sig om mot mig. Troligtvis hade även den ungen trillat ur ett bo och skadat sig. Kanske bidrog även Ängla till att den lilla, lilla ungen miste livet. Det känns självklart jättetråkigt, men att katter bland annat jagar fåglar hör till naturens gång
Nu hoppas jag verkligen att jag slipper se fler döda fågelungar utanför huset detta året.
Låt livet segra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar