God fortsättning på det nya året

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 
Så är jul- och nyårshelgen överstökade för den här gången. Det känns skönt att det gått ett par dagar in på det nya året och att hysterin inför några enstaka helgdagar är över. För min egen del blev december månad långt ifrån så hektisk som den brukar vara och det var mycket som inte var sig likt. Mycket berodde såklart på pandemin, men min ork och lust till att göra saker var kraftigt påverkade då jag håller på att trappa ut Tramadoltabletterna, som jag stått på i 15 år. Jag saknade verkligen att få besöka mysiga julmarknader, liksom att se och lyssna på ett av kulturskolans luciatåg, som jag själv medverkade i under många år under skoltiden. Covid satte även stopp för flera andra evenemang som jag brukar besöka innan jul och som får mig att känna riktig julstämning. Jag kunde inte ens gå i affärer och leta julklappar, då jag tillhör en riskgrupp som dialyspatient, och absolut inte vill utsätta mig för smitta i onödan. Jag julpyntade i alla fall och gjorde ett vackert nyårsarrangemang och aldrig har jag haft så många amaryllislökar som i år. Jag hade lyckats spara lökar från året innan, köpt några nya och sedan fick jag en av en väninna, så hela 13 amaryllis står nu på köksbordet och blommar. En otroligt vacker syn.

Mina amaryllisar på köksbordet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag kokade risgrynsgröt, knäck och chokladkola, men på julafton blev det bara en skinksmörgås hemma hos pappa. Till min stora glädje fick jag och pappa träffa min syster och hennes sambo under juldagarna. Mellan mina dialysbehandlingar, som jag hade som vanligt trots helgdagarna, och kontakt med Tilma om min uttrappning av tabletter m.m. lyckades vi hitta en passande dag att träffas. På annandag jul kom de körande från Malmö till Halmstad. Jag hade sovit dåligt, var jättetrött, låg till kl. 12 och mådde inte alls bra, men jag är glad att jag till slut bestämde mig för att vi trots allt skulle träffas. För att följa Folkhälsomyndighetens restriktioner träffades vi utomhus, trots att det var mulet, småblåsigt och regndropparna föll från skyn emellanåt. Vi möttes vid Trottasjö, en fågelsjö, som skapades för några år sedan. Den ligger bara någon enstaka kilometer från hyreshuset där jag bor. Vid sjön ligger två vindskydd och i ett av dem tog vi plats. Min syster hade med sig en röd julduk, som hon la på en av träbänkarna. Sedan dukade hon fram varsin bit av pepparkakscheesecake med apelsinmousse från konditori Regnbågen och kaffe och te på termos. Det smakade verkligen gott och trots vädret så tyckte jag att det var riktigt mysigt där vi satt i vindskyddet. Jag hade en varm täckjacka med huva på mig och svepte in benen i en filt, som jag tagit med mig hemifrån, så jag behövde verkligen inte frysa. Tomten kom inte på besök, men några julklappar hjälptes vi åt med att dela ut och jag fick bland annat hembakat fröknäcke och väldigt goda saffransdrömmar av min syster. De har jag ätit upp så om jag har ork ska jag baka efter hennes recept någon dag i veckan. Tyvärr fick vi bara se några enstaka fåglar i vattnet, där det annars är ett väldigt aktivt fågelliv under den övriga tiden på året.

Trottasjö juni 2019

 

 

 

I somras fick jag se ett flertal familjer med gäss vid de små dammarna vid Flygstaden. Jag följde dem i flera månade från att ungarna var riktigt små till att de slutligen flyttade iväg. Vilken upplevelse. Alla som passerade var nog inte lika glada, då gässen ibland fick för sig att passera vägen mellan butikerna.

En av familjerna Gås vid flygstaden.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag är inte alls bra på fåglar, men under 2021 har jag tänkt att införskaffa en ny, bättre kikare, så att jag även kan skåda på fåglar och ekorrar utanför huset. Fåglarna och ekorrarna har jag matat under hela 2020 och till min stora glädje fick jag äntligen uppleva att en av ekorrarna, min kompis som jag kallar den, åt ur min hand två gånger i somras. Jag blev verkligen lycklig. Dessutom fick jag för första gången se små ekorrungar. Tidigt på sommaren föddes fyra ursöta ungar i en holk utanför grannhuset. De bjöd på många roliga stunder under resten av året. Troligtvis är det ett par av ungarna, tillsammans med sin mamma, som nu besöker vår fågel- och ekorrestaurang utanför vårt hus där jag, med hjälp av grannarna, matar dem.

Två av ekorrungarna ligger ovanpå sitt bo.

 

 

Som om inte det var nog fick jag se två rävungar i somras, bara ett par hundra meter hemifrån. Dessvärre lyckades jag inte få se grävlingen, som även den dök upp ett par kvällar strax utanför huset. Djurvän som jag är tycker jag om både stora och små djur, både tama och vilda, och en sommardag när jag körde hem med min handikappskoter från affären genom Hallägraskogen, fick jag plötsligt se en älgko, som stod och mumsade i sig av grönskan intill grusgången. Jag rullade sakta förbi älgen och stannade en bit bort och satt och såg på när den åt och sedan gick över grusgången vidare in i hagmarken.

Älgdrottningen i Hallägraskogen.

 

 

 

 

 

  

 

I april fyllde jag 50 år på Valborgsmässoafton, men då jag inte mådde bra hade jag inte planerat någon större tillställning för att fira min dag. Jag fick många blomsterbud och min syster och Björn kom upp från Malmö och firade mig och pappa slöt också upp. Vi satt och stod under den nedersta balkongen på huset, medan regnet föll och det blåste kallt, men jag blev i alla fall uppvaktad och inte med vad som helst. I en låda låg en liten gosig apa, med en ihoprullad lapp. På den stod det att jag ska få följa med djurskötarna och mata djuren på Tropikariet i Helsingborg och inte vilka djur som helst, jag ska få mata aporna, vilket man i vanliga fall inte får göra. Jag är väldigt fascinerad av primater och hade jag varit frisk och kunnat resa hade jag velat åka och se dem i det vilda, där djur hör hemma. En dröm hade varit att få åka till Borneo och ett bland flera räddningscentrum, som en dansk kvinna öppnade för att rädda föräldralösa orangutanger, men det är och förblir en dröm. Jag är skeptisk till djur i fångenskap, men jag hoppas att djuren på Tropikariet trots allt sköts om efter bästa förmåga, men jag måste erkänna att jag blev eftertänksam när jag funderade över min present.
Tyvärr är det inte många år i mitt liv som inte inneburit operationer av olika slag, att jag legat inlagd m.m. och 2020 blev inget undantag. I början av hösten stannade min AV-fistel, kärlen jag stuckit i för att kunna få min livsuppehållande dialys sedan 80-talet. Kärlkirurgen ville inte försöka rensa kärlen för att rädda min fistel så nu har jag en CDK (Central Dialys Kateter), som ligger in i ett stort kärl strax under nyckelbenet, ner till hjärtats vänstra kammare. Jag har för dåliga kärl i både armar och ben för att göra en ny AV-fistel. Nu är planen istället att försöka operera in ett konstgjort kärl i vänster överarm, men när det blir av är just nu oklart. Jag är liten och klen, men jäkligt envis och har jag gått igenom cirka 35 operationer, bl.a. tre njurtransplantationer, shuntoperation i huvudet vid 8 månaders ålder, lårbensbrott, bröstcancer, 31 år med dialys, opererat in ett konstgjort kärl i benet och amputerade tår p.g.a otroligt dålig cirkulation i benen då jag höll på att dö, då ska jag ta mig tusan ta mig igenom det här också.
Jag ser fram emot ett bättre 2021 då jag förhoppningsvis sakta kommer att må bättre, även om jag ska ta itu med uttrappning av nästa medicin, nämligen den lugnande som jag tagit i flera år.
Min kärlek till mina över 200 pelargoner hjälpte mig många gånger när jag mådde dåligt under året som gick. Då ställde jag mig vid diskbänken och planterade om några plantor eller gick ut på balkongen och vattnade och plockade vissna blad och blommor. Tänk vilken terapi som växter kan ge. Tyvärr blev det bara en enda träff med Svenska Pelargonsällskapets Hallandsgrupp i början av året, sedan satte pandemin stopp för vår verksamhet. Jag och två medlemmar kom i alla fall iväg till Tomatens hus utanför Landskrona och träffade ägaren Patrik, som vi känner sedan tidigare. Han började odla pelargoner för några år sedan och har nu ett stort utbud av samlarpelargoner, som säljs på Tomatens hus. Jag skulle bara köpa ett fåtal sorter, men kom hem med 12 pelargoner och en planta av palettblad. Under 2021 hoppas jag verkligen att vi i föreningen kan träffas igen och ge oss ut på vägarna för att besöka odlare, andra medlemmar och köpa, byta och dela pelargonsticklingar. Kanske lyckas jag driva fram någon ny trevlig pelargonsort under året. Jag sålde många pelargonsticklingar under 2020, så nu har jag råd att köpa nya sorter. Problemet är tyvärr bristen på plats på balkongen. Dessutom köpte jag mina första palettblad under året, som nu har tagit plats under växtbelysningen i fönsterkarmarna i sovrummet och köket. Det känns inte som att palettblad är riktigt min grej. Jag hoppas att jag fått nog av dem för jag lär inte kunna undvika att köpa fler pelargoner i år. Dessa härliga blommor är beroendeframkallande, men det bästa är att man får inte abstinens av dem, som av läkemedel. Är det någon planta som dör kan man oftast få tag på en ny.

Besök på Tomatens hus.
Anita botaniserar bland alla pelargonsticklingarna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag kan ju inte skriva om året som gått utan att nämna mina älskade katter Ängla och Tindra. Under 2021 blir de 14 och 15 år. De är fortfarande pigga även om jag tycker att de inte är riktigt lika aktiva. Nu när det är vinter är de inte ute så mycket, men jag hoppas att de piggnar till framåt våren, liksom vi människor brukar göra när ljuset kommer åter. Jag hoppas att vi får många fler år tillsammans katterna och jag, för vad vore livet utan dem. De är nära mig, vill kelas, åker med mig i hissen när vi ska gå ut och somnar hos mig i sängen på kvällarna.
Vad 2021 bär med sig är det ingen som vet. Jag hoppas att vaccinet kommer att göra susen så att vi snart kommer att kunna umgås som vanligt igen och att inga fler dör i denna hemska pandemi. Tyvärr är vi inte där än, så till alla säger jag SKÄRPNING! Håll i och håll ut inte bara för din egen skull utan även för nära, kära och alla andra i samhället.
God fortsättning på det nya året önskar jag, Ängla och Tindra.