Katter, katter och ännu fler katter

Den söta mattan har nu fått sin plats innanför ytterdörren på min lägenhet.

Efter att jag blev sambo med mina två katter Ängla och Tindra, för 12-13 år sedan, har det hela tiden blivit allt fler katter hemma i min lägenhet. Enligt lag får man ha upp till 9 katter, men har man 10 katter eller fler, som är äldre än 12 månader, krävs det att man har ett speciellt tillstånd.
Nu är det så att bland alla mina katter är det bara Ängla och Tindra, som är livs levande, men när de flyttade in hos mig ökade mitt intresse för i stort sett allt som berör katter. Jag lånade och köpte nya och begagnade böcker om katter, som handlade om bland annat kattens historia, avel, olika raser, skötsel och hur man sysselsätter sin katt. En av böckerna innehöll recept på maträtter till katter och information om vad man bör tänka på om man väljer att själv tillaga maten till sin katt och vikten av att näringsberika maten så att katten får i sig alla viktiga näringsämnen. En annan bok handlade om olika sjukdomar som katter kan drabbas av och vad man själv kan ge dem för vård. Det stod även om hur man utför första hjälpen och hjärt- och lungräddning på sin katt.
Utöver ett flertal böcker har jag under åren köpt mängder av olika leksaker, klöspelare och kattbäddar till mina katter. Tyvärr har många av leksakerna inte alltid fallit dem i smaken, så i våras lämnade jag en hel kasse med diverse möss och andra små leksaker till Kattfotens katthem i Halmstad, i hopp om att deras omhändertagna katter skulle uppskatta och få glädje av dem istället.
En del små saker med kattmotiv har jag fått i present. Min syster har bland annat gett mig ett nageletui och av mitt ena syskonbarn har jag fått en tavla och en slickepott, där Hello Kitty är en del av skaftet. På en nätauktion ropade jag in en oljemålning, med ett stort katthuvud, av Halmstadkonstnären Michael Qvarsebo, som målar mycket kattmotiv. På en utställning berättade han för mig att han känner sig nära besläktad med katter. Jag har beställt två små silverbrickor att hänga i halsbandet, med mina katters namn ingraverade. I en tävling på Facebook hade jag turen att vinna en berlock i äkta silver, med Tindras tassavtryck och jag har även vunnit kattmat, kattbäddar, leksaker m.m. Jag har tröjor, kuddar, väskor, örhängen, tesil och påslakan, för att bara nämna några prylar med någon typ av kattmotiv i mitt hem. De senaste veckorna har jag köpt en rund klösbräda i kartong och wellpapp, ett hus med klösbräda inuti, även det i kartong och wellpapp och en dörrmatta med en söt liten kattunge att skrubba skorna på. Klösbrädorna kostade 30 kr/styck och dörrmattan endast 10 kronor, på sommarrean hos RUSTA. Det var riktiga fynd, om jag får säga det själv. Tindra, men främst Ängla, tycker bra om sina nya klösbrädor och det gör även mig nöjd. Då håller de sig ifrån att klösa på möbler och annan inredning, även om Ängla ibland sätter klorna i soffan, när hon ska hoppa upp i den.
Jag funderade ett bra tag över om det skulle bli ytterligare en katt i familjen, men jag vill hinna med att umgås, gosa, leka och ta hand om mina katter på bästa sätt och därför förblir vi tre i familjen.
I flera år har jag velat fram och tillbaka om jag ska låta göra min första tatuering. Motivet skulle självklart ha en anknytning till mina älskade katter. Först funderade jag över att ha Ängla och Tindras huvuden i ett hjärta på överarmen, men det skulle troligtvis inte bli bra på min smala, lilla arm. Sedan var planen att jag skulle nöja mig med att ha deras namn, i något annorlunda typsnitt, tatuerade på armen. När jag såg några tvprogram om just tatueringar ökade min rädsla alltmer över risken att kanske få en infektion eller att jag skulle vara överkänslig mot färgerna, som används vid en tatuering. Mina tankar kretsade även kring vikten av att välja ett ställe på kroppen för min tatuering, där jag inte skulle riskera att behöva sätta nålar eller i värsta fall bli opererad. Då jag varit njursjuk sedan tioårsåldern och även drabbats av flera andra allvarliga sjukdomar behöver jag tänka till både en och två gånger över var, när och om jag ska göra en tatuering. En del personer, som inte tycker om tatueringar, har mycket negativt att säga om dem. Bland annat att en tatuering blir allt fulare när man blir äldre och huden blir rynkig och mindre elastisk. De kan de väl till viss del ha rätt i, men då jag har många ärr på kroppen, efter att ha genomgått över trettio operationer, tycker jag att en tatuering inte skulle bli fulare än alla ärr på min lilla kropp. Ett par kattassar på armen är det sista jag tänkt på, men än så länge står det skrivet i stjärnorna när eller om jag någon gång låter tatuera mig.
Något som jag däremot är helt säker på är att min sista kattpryl inte är köpt. Jag hoppas så klart att Ängla och Tindra ska hålla sig friska och leva många år till. Ett liv utan katter är numera otänkbart för mig, i alla fall de livs levande, som förändrat mitt liv på många positiva sätt. Det hade jag aldrig vågat drömma om innan mina älsklingar flyttade in hos mig.

Jag har flera handdukar med kattmotiv. Denna är en av dem,
som hänger framför spisen på tork.

En mysig kudde och en liten börs,
fick jag av mina vänner Stina och Harry för några år sedan.

Tesilen är en present från min syster.

Hängsmycket i äkta silver med Tindras tassavtryck vann jag i en
tävling på Facebook. Jag ritade av Tindras trampdyna från ett foto,
smycket är helt unikt.

 

En kattbädd, även den en tävlingsvinst,
som Tindra gillar att sova i.

En liten värmekudde, med lavendel.

 

Ännu en present från min kära syster.

Till och med när jag bakar och lagar mat
är det en katt med.

Är det bara mat som katten vill ha av oss människor?

Mina två katter Ängla 12 år och Tindra 13 år betyder otroligt mycket för mig på flera olika sätt och jag hoppas att jag betyder något för dem och är speciell som människa i deras liv. Jag gillar att mysa med mina katter och känna deras värme, deras mjuka päls och höra deras andetag och hur de spinner, när de ligger nära mig. Att ha en katt intill sig och klappa den är lugnande för oss människor och det kan sänka både vårt blodtryck och puls.

Jag såg ett program på TV för ett flertal år sedan, som handlade om en äldre man och hans katt. Mannen hade drabbats av prostatacancer och hade svår värk. Han hade ordinerats ett flertal olika starka smärtstillande läkemedel, men de lindrade knappt hans smärtor. Mannens katt var väldigt sällskaplig och höll sig oftast nära sin husse och låg gärna i hans knä. När mannen kom hem från sjukhuset hoppade katten som vanligt upp och la sig i sin husses knä och började spinna, så som den brukade göra. Han tyckte att det var varmt och skönt att åter få ha sin katt hos sig, men skillnaden var att när den började spinna blev mannen nästan smärtfri. Värme kan till viss del lindra smärta och bidra till att man slappnar av, men i i det specifika fallet trodde läkaren att det var kattens spinnande som lindrade värken, då kattens spinnande har ungefär samma frekvens som ultraljud.

Personligen tror jag att katter på något sätt känner av när deras husse eller matte mår dåligt. Ängla och Tindra är mer nära mig när jag inte mår bra. Det har jag speciellt lagt märke till de två senaste åren, då jag mått väldigt dåligt psykiskt och legat inlagd på sjukhuset ett flertal gånger och tar flera olika läkemedel för att må bättre. Varför katter märker av att vi mår dåligt tros bero på flera olika saker. Forskare tror att vi människor avger dofter, som förändras beroende på hur vi mår och att katter känner av skillnaden och även läser av vårt kroppsspråk.


















Min katt Ängla sover så gott som alltid i min säng på nätterna, även om hon tar sina små turer i lägenheten under natten. När jag lägger mig i sängen, oavsett tid på dygnet, kommer hon efter och tar plats på min bröstkorg. Ibland lägger hon sitt huvud under min haka och slumrar till. Att höra hennes andning och känna hur hon slappnar av och känns tyngre i kroppen, gör även mig mer avslappnad. Båda mina katter sover i min säng. Tindra har flera olika sovplatser i lägenheten, som  hon alternerar mellan, men när jag mår dåligt ligger hon nästan alltid i sovrummet. Ibland ligger hon på en kudde vid fotändan av sängen, i en liten fåtölj eller på en stol intill huvudändan av sängen. Ängla brukar ligga vid sidan om mig, men för några månader sedan började hon sova ovanför huvudkudden. Hon tycker om att ligga riktigt nära mig, när jag går och lägger mig, men efter en stund brukar hon flytta på sig. När jag vaknar och sätter mig upp i sängen på morgonen lägger hon oftast märke till det direkt och kommer och lägger sig framför mig, så att jag kan klappa henne och borra ner min näsa i hennes härliga päls. Ibland räcker det med att jag slår upp ögonen för att hon ska reagera och komma och lägga sig vid min bröstkorg.


















Jag sitter ofta i min soffa i vardagsrummet och under många år låg Ängla på golvet och gjorde mig sällskap och ibland la hon sig på soffans ryggstöd bakom mitt huvud. Då jag varit sjukskriven länge har jag varit hemma mycket och suttit och legat mer än vanligt i soffan. Helt plötsligt började Ängla att hoppa upp i soffan och satte sig ner och spände ögonen i mig. Jag visste först inte vad hon ville, men när jag kammade henne verkade hon bli nöjd. Sedan brukar jag klappa och klia henne och det blir en och annan godisbit ibland. Det känns märkligt att hon börjat med detta beteende efter 12 år och nu kommer hon upp i soffan till mig nästan varje dag. Hon tassar runt på soffbordet, ibland fram och tillbaka, för att hitta en bra plats att hoppa från bordet till soffan och det får hon gärna göra, så hon inte hoppar rakt på mig.

Om Tindra är ute, när jag kommer hem från dialysen och stiger ur taxin, brukar hon ibland möta mig. Då blir jag alltid varm inombords. Om hon inte syns till visslar jag på henne och är hon ute kommer hon oftast inom någon minut. Tindra brukar hoppa upp i mitt knä när jag sätter mig på bänken utanför ytterdörren eller när jag slår mig ner på den nedfällbara stolen i trapphuset, men det är bara när hon och jag är ensamma och Ängla är inomhus. Sedan blir det gos och mys och Tindra visar bestämt att hon vill att jag ska klia henne genom att knuffa med huvudet mot mina händer. Hon brukar även sträcka på sig så att hon når upp att stryka sin kind mot min, för att sedan lägga sig på magen längs med mitt ena lår, med benen hängande i luften.
När Ängla är ute, vilket hon är mest sommartid, brukar jag ha min lägenhetsdörr på fjärde våningen lite på glänt. Då kan hon komma in när hon vill. Ser hon inte mig när hon kommer in i lägenheten brukar hon jama med en speciellt läte, som om hon vill tala om för mig att "nu är jag inne igen matte".
Det finns inget bättre än när katterna tydligt visar att de uppskattar att vara nära mig och tycker om att jag klappar dem, kliar dem under hakan, masserar deras öron och smeker deras nos, ögon, panna och kinder med mitt pekfinger. Att få se att de sluter sina ögon, slappnar av och tydligt reagerar positivt av min beröring, gör mig varm i hjärtat. Jag vill inget hellre än att katterna ska trivas i mitt sällskap och uppskatta att vi lever tillsammans. Grundläggande saker som t.ex. att de blir vaccinerade, kommer till veterinären om de mår dåligt, är försäkrade, får mat med bra näringsinnehåll, har leksaker och klösbräda som ger stimulans och en ren toalåda, är självklara för mig som matte. 

På kvällarna satt jag ofta vid min dator i sovrummet förut, men tyvärr orkar jag inte sitta vid den så mycket sedan jag började må dåligt psykiskt. Då brukade Ängla göra mig sällskap nere på golvet eller i sängen. När klockan närmade sig tiotiden försökte hon att få min uppmärksamhet genom att klösa på mina byxben. Då åkte jag ner med hissen till bottenvåningen, för att släppa in Tindra. Ängla följde nästan alltid med ner eller stannade kvar utanför hissen på vår våning. Även om jag nu oftast sitter i soffan på kvällarna och Ängla inte klöser på mina byxor följer hon med mig när det är dags att hämta in Tindra för natten. Väl nere på bottenvåningen sätter hon sig innanför eller utanför ytterdörren och tittar fram och tillbaka, som om hon väntar på att få se Tindra komma hem. När jag och båda katterna är inne tar de trappan eller åker med mig i hissen upp till fjärde våningen.

Jag har vid ett par tillfällen läst om forskare, som studerat katters beteende. De hävdade att katten inte är beroende av sin husse eller matte. Det enda som katterna vill ha av oss människor är mat, något annat bryr de sig inte om. Med tanke på hur jag umgås med Ängla och Tindra har jag svårt att tro att det bara är maten, som de vill ha av mig när de är hungriga. Mina katter är ju inte ensamma om att tycka om att ha fysisk kontakt med sin husse och matte, bli aktiverade med lek m.m. Varför skulle mina katter göra som de gör om de inte själva vill det? De tar egna initiativ och vill vara nära mig både inom- och utomhus och det händer varje dag på olika sätt.
Frågar jag katterna om de vill ha räkor kommer Tindra direkt och svarar med att jama. Ängla kommer också, men hon är inte lika snabb och äter mest torrfoder. Tindra hoppar till och med upp på diskbänken, där hon egentligen inte får vara, och försöker få tag i en räka, innan jag ens hunnit skala klart den. Så visst kan jag hålla med om att katter har oss människor för att få mat, men enligt min åsikt så är det så mycket mer som våra älskade katter vill ha av oss.
Hur katterna väljer att umgås med sin husse och matte tror jag mycket beror på hur vi, som bor med katt, väljer att umgås och stimulera våra älsklingar. Ju mer vi umgås med våra katter, desto större utbyte har vi av varandra.

Chokladdoppade jordgubbar och alternativ till matjessill och nypotatis

Midsommarhelgen är härlig dagar då man hoppas på att solen skiner från en klarblå himmel, det är sådär alldeles lagom varmt, midsommarmaten smakar extra gott, speciellt när man kan sitta utomhus och äta tillsammans med goda vänner, både barn och vuxna. För mig är närodlade jordgubbar bland det svenskaste, som man kan äta till midsommar. Tyvärr har jag dialysbehandling idag och så har det varit många midsommaraftnar. Efter dialysen är jag oftast trött, så tyvärr brukar det inte bli så mycket firande för min del. Jordgubbar och nypotatis innehåller mycket kalium och även vätska, vilket absolut inte är bra för mig som är dialyspatient. Jag måste alltid ha koll på mitt vätskeintag, då jag helt saknar egen urinproduktion, så 5 dl per dygn är den rekommenderade maxdosen. Det motsvarar ungefär en liten flaska läsk. Jag måste räkna in allt som jag dricker, men även glass, frukt och bär, soppa m.m. All mat innehåller ju mer eller mindre vatten, kalium och även fosfat, som jag ska hålla igen på. Trots allt får det inte hindra mig från att fira midsommar och äta gott, även om det bara blir jag och katterna som är tillsammans. Jag brukar köra med min handikappskoter till Söndrums hembygdsförenings midsommarfirande, som ligger bara ett par kvarter hemifrån. Det ger lite midsommarkänsla och det är alltid trevligt att träffa en och annan bekant i folkvimlet.

Jag äter sill och nypotatis, men det är ingen stor favorit och sillen är ju salt och gör mig törstig och då jag har begränsat vätskeintag väljer jag hellre att äta annan mat på midsommarafton, men 4-5 jordgubbar brukar jag i alla fall unna mig.


















Istället för sill och potatis har jag ibland valt att tillaga "Leffes ugnsgratinerade lax" eller lax tillsammans med nypotatis och flera olika sorters grönsaker i foliepaket. Två bra rätter, speciellt för den som firar midsommaren ensam. Receptet på "Leffes ugnsgratinerade lax" har jag fått av min kusin Leif, därav rättens namn. Jag brukar halvera receptet, då jag lagar maten till mig själv och då har jag att äta i två dagar. Du hittar receptet på min blogg här. Om du gör sås till laxen får den mer smak om man smular ner lite fiskbuljongtärning i grädden. Jag brukar även reda såsen med lite mjöl.

Maträtten i foliepaket har jag inget riktigt recept på. Jag brukar välja grönsaker, fisksort och smaksättning, efter vad jag har hemma. Klicka här så kan du läsa om hur jag brukar gå tillväga när jag tillagar rätten. Maträtten är god, enkel att förbereda och det blir minimalt med disk, då all mat tillagas i ett foliepaketet i ugnen och det krävs varken stekjärn, grytor eller någon ugnsform. När det är dags att äta placerar jag foliepaketet på en mattallrik, öppnar det och äter direkt ur paketet. Riktigt mumsig mat, som är enkel att tillaga, passar speciellt bra för den som gillar fisk och blir extra god vid denna tiden på året, då det finns många färska grönsaker att välja mellan. Jag läste nyligen att det inte är bra att laga mat i folie om man bland annat använder citron. Syran gör att aluminium fälls ut i maten, vilket inte är nyttigt, speciellt om man får i sig ämnet vid upprepade tillfällen. När jag gjorde rätten senast la jag ingredienserna i en ugnsfast form och täckte den med folie. På så sätt fick citronen inte direkt kontakt med aluminiumfolien.

Svenska jordgubbar är mer eller mindre ett måste för mig till midsommar, även om jag inte kan äta så många. Jordgubbar hör liksom till midsommaren, liksom den griljerade skinkan är ett måste på julbordet. En del gör jordgubbstårta till midsommar, medan andra äter de röda gubbarna med glass. Jag tycker att det är gott att doppa dem i choklad och äta dem som de är, när chokladen har kallnat och stelnat. De är även goda till en kopp kaffe efter maten, men passar även bra som dekoration på en tårta eller efterrätt. Det går bra att använda vanlig blockchoklad, men jag brukar köpa ett par hekto små chokladdroppar, i en av stans chokladbutiker. Den är dyrare, men ger en mycket godare smakupplevelse. Smält chokladen i en skål i mikron. Pausa och rör om med 15-20 sekunders mellanrum, så att chokladen inte blir för varm och klumpar sig. Doppa jordgubbarna till hälften, stryk av dem mot kanten på skålen och lägg dem på en bricka med smörgåspapper och låt dem stelna, gärna på en sval plats. Jordgubbarna är godast rumstempererade.


















En annan, minst lika god variant, av chokladdoppad frukt och bär är chokladfondue. Jag har ingen fonduegryta, men eftersom jag så gott som alltid äter ensam har det fungerat utmärkt att smälta chokladen, med en skvätt grädde, i en liten skål i mikron. Sedan har jag stuckit fruktbitar, bär, minimarshmallows och maränger på en liten gaffel och doppat i chokladen, som höll sig hyfsat varm medan jag åt, trots avsaknaden av fonduegryta. Är man flera personer kan man värma chokladen och grädden i en gryta och hälla upp i små skålar, en till var och en. Jag använde tobleronechoklad, men vilken choklad man väljer är en smaksak. I de flesta recept rekommenderas 200 g choklad till 1-2 dl grädde. Vill man ha en mer vuxen smak kan man tillsätta 1-2 msk konjak. Chokladen smälts i grädden, som först kokats upp och sist tillsätts konjaken. Enkelt och väldigt gott, så passa på innan jordgubbssäsongen är över. Sommaren känns lång, men plötsligt är den ett minne blott. Ät och njut!

Vinsten med att vistas i naturen och påta i jorden

Många fåglar vid Trottasjö, som ligger någon kilometer
från hyreshuset där jag bor.

Många av mina blogginlägg kretsar kring mina två katter Tindra och Ängla, som har en stor betydelse i mitt liv, men jag tycker även om att skriva om vilda djur. Mitt intresse för odling, liksom växtligheten i naturen, är även de återkommande inslag på min blogg. Anledningen är att djur och natur alltid gett mig mycket glädje och det känns som om de fått ännu större betydelse med åren, speciellt sedan jag började må väldigt dåligt psykiskt. När jag flyttade hemifrån i början av 90-talet var det viktigt för mig att lägenheten skulle ligga i en del av stan med mycket grönska tätt inpå huset. Att bo i centrala Halmstad har alltid varit helt otänkbart. Jag bor fortfarande kvar i samma lägenhet, som jag flyttade in i 1992, och den kan inte ligga på en mycket bättre plats. Tyvärr har en del närliggande åkrar och hagmarker bebyggts under åren och landsbygden har flyttats längre bort, men lövskogen ligger kvar och tar vid strax utanför husknuten.

2005, många år efter att jag flyttade in i min lägenhet, fick jag otroliga smärtor i mina ben och fötter och cirkulationen visade sig vara jättedålig, troligtvis på grund av biverkningar av den medicin, som jag fick för att sänka immunförsvaret då jag var njurtransplanterad på den tiden. Jag hade ordinerats medicinen några månader tidigare, men fick sluta med den tvärt och jag opererades akut och man satte bland annat in ett konstgjort blodkärl i benet. Flera tår blev svarta och jag var riktigt illa däran och hamnade till slut i rullstol. Även om jag så småningom kunde stå på mina ben igen och klarade av att gå så kan jag idag, efter 14 år, bara gå korta sträckor och jag har fortfarande värk i fötterna, stundtals vid varje steg jag tar. Det hindrar mig från att ge mig ut i naturen, så som jag skulle önska, och nu när sommaren är här klarar jag inte av att åka till stranden och bada. Jag har badat i havet en enda gång sedan 2005 och då fick min syster stå och hålla i mig för att jag inte skulle tappa balansen i vattnet. Det känns självklart väldigt tråkigt, speciellt när man som jag bor på västkusten några kilometer från Tylösand, en av Sveriges finaste stränder. Även om jag har väldigt svårt att ta mig ett bad hindrar det inte mig från att ta mig till havet, oavsett årstid. Jag tar min lilla bil till Grötviks hamn, vilket bara tar ett par minuter, och där kan jag sitta några meter från strandkanten och titta ut över det mäktiga havet och de otroliga naturkrafter som det besitter, lyssna på vågornas brus och någon gång ibland se solen gå ner vid horisonten.

Vackra Hallägraskogen tar vid precis utanför ytterdörren.

Jag ger mig också ut i naturen, men jag kan inte ge mig in i de djupa skogarna där jag plockade blåbär och lingon med familjen när jag var liten. Min handikappskoter är ett väldigt bra hjälpmedel och med den kan jag bland annat ta mig ut i lövskogen i närområdet, där det finns grusgångar att köra på. Ibland får min katt Ängla åka med som sällskap och ligger då i mitt knä. Om jag vill se vilda djur, växter, blommor och mycket annat, som bara finns där utan att jag behöver anstränga mig, behöver jag bara gå utanför huset. Där finns så mycket vackert som för mig och många andra är läkande för själen. Att det finns så mycket fint att titta på precis utanför huset har varit extra positivt det senaste året. Många dagar ligger jag långa stunder i soffan eller i sängen, då jag är väldigt trött och stundtals känner mig handlingsförlamad av min ångest. Ibland kan jag sitta på sängkanten en lång stund och har svårt att bara förmå mig att resa mig upp. Vissa dagar har jag inte ens gått utanför ytterdörren, men när jag väl har förmått mig att ta hissen ner till bottenvåningen och gå ett par meter utanför entrén, har jag oftast sett något nytt och spännande, som fått mig att känna mig glad inombords. Den känslan har jag knappt känt av under de sista två åren, när min depression varit som värst. Jag har inte orkat att ge mig iväg hemifrån, inte ens små korta sträckor, så att bo med så många glädjeämnen precis utanför huset är guld värt för mig. Det är så väldigt rogivande att vistas i naturen och personligen njuter jag mest av att vara utomhus under våren. Då händer det så mycket utomhus och temperaturen brukar ligga på en lagom nivå, så att jag kan njuta av att vara utomhus utan att må dåligt av värmen. Att djur och natur påverkar oss människor positivt, både fysiskt och psykiskt, har olika forskningsstudier visat på och är långt ifrån en nyhet.

Några småfåglar låter sig väl smaka vid vår restaurang för fåglar,
ekorrar och igelkottar.

Ibland funderar jag över om vi människor är lyckligare i dagens samhälle, med bland annat fina bostäder, dyra bilar och alla tekniska prylar, jämfört med hur man hade det i början av 1900-talet. Det var självklart mycket som inte fanns på den tiden, levnadsstandarden var bra mycket sämre än idag och livet var väldigt tufft för många, vilket det självklart kan vara även i dagens samhälle. Däremot vistades man utomhus mycket mer än vad vi gör idag. Man jagade, för att få mat på bordet, många var bönder och andra arbetade i skogen hela dagarna, så djur och natur var för många en självklar del av deras vardag. Jag har i hela mitt liv kämpat mot sjukdomar och ju sämre jag mått ju mindre betydelse har alla prylar fått i min tillvaro, medan mina katter, tillsammans med de vilda djuren, naturen och min odling på balkongen fått en allt större och viktigare roll.

En primula, som jag sparade från nyår för två år sedan,
blommar nu i rabatten utanför hyreshuset där jag bor.

I dag lever många av oss ett stressigt liv, inte sällan med arbeten som upptar stora delar av dagen, med övertid och höga krav och som även gör att man vistas inomhus stora delar av sina arbetsdagar. När man väl är ledig är det mycket i privatlivet som ska hinnas med. När det är semestertider är det populärt att resa hemifrån och man vill hinna med så mycket som möjligt när man är ledig. Även om det blir härliga veckor, med många trevliga upplevelser, är man ibland tröttare när semestern är över, än när den började. När jag har haft semester har jag oftast inte planerat in något speciellt. Istället har jag sovit ut, tagit det lugnt och hittat på något roligt när jag fått lust. I sommar blir det inte någon riktig semester, men jag är ledig från jobbet ändå eftersom jag är långtidssjukskriven. Jag hoppas att jag ska orka vistas utomhus så mycket som möjligt och ta hand om alla mina pelargoner på balkongen, trots mitt mående.
Det har nog aldrig varit så populärt som idag att träna på gym, dels för att stärka sin kropp för hälsans skull, gå ner i vikt eller bygga muskler. Det gör att man är inomhus ännu mer av dagen, när man istället kunde gett sig ut i naturen, tagit en långpromenad eller jobbat hemma i trädgården, vilket också är bra träning för kroppen och samtidigt positivt för psyket. Självklart är det beroende av vilken årstid det är, men man kan alltid vistas utomhus oavsett väder och vind. Bengt "Bengan" Johansson var idrottslärare på Hallägraskolan, där jag gick i årskurs 7-9. När det var dåligt väder och vi skulle ha gymnastik utomhus var hans ständiga kommentar "Det finns inget dåligt väder. Det finns bara dåliga kläder" och han hade ju faktiskt rätt i det. 
Att ta sig tid för en stund i naturen och bara koppla av, slå sig ner vid strandkanten och njuta av solnedgången eller titta på fåglarnas framfart över himlen, är inte särskilt betungande, men det är både vackert och rogivande. Stunderna utomhus kan vara korta, men är ett väl så viktigt inslag i vår vardag och dessutom är det helt gratis att vistas i naturen. Bor man centralt i en större stad är det inte någon självklarhet att komma ut i naturen inom några minuter, så jag är glad att bo i Halmstad där avstånden inte är så stora, oavsett vart man ska ta sig.

En av årets nykomlingar vid ekorrarnas matlådan utanför huset.

En stor anledning till att jag trivs så bra där jag bor är att naturen finns direkt utanför huset, med  grönska och vilda djur. Trevliga och hjälpsamma grannar, en ljus lägenhet och en stor balkong att odla på, är bara några några anledningar till att jag trivs så bra med mitt boende.
De senaste veckorna har jag vid flera tillfällen, när vädret har tillåtit, satt mig på en sten utanför huset när jag varit trött och mått dåligt psykiskt, istället för att lägga mig i sängen och sova. Jag har känt mig piggare bara av att få andas frisk luft, trots att ögonen blivit irriterande av pollen. Varje gång, som jag varit utomhus har jag fått syn på flera små glädjeämnen. Det har bland annat varit en humla, en blomma som nyligen slagit ut, en liten fågel som vågade sitta kvar i trädet när jag vill fotografera den på nära håll. Härom kvällen fick jag se två igelkottar, som letade mat utanför vårt hyreshus, och när jag kom ut igen ett par minuter senare stod det en räv 6-7 meter utanför ytterdörren. Igelkottar kan äta kattmat, men med tanke på hur många katter som finns här i området, var det ingen bra idé att lägga ut just kattman. Istället kokade jag havregrynsgröt och la ut den i en skål tillsammans med små äppelbitar. Jag har lagt ut samma mat flera kvällar i rad och på morgonen har den varit uppäten, men jag undrar om det är igelkottarna som ätit upp allt från fatet under nätterna. Som om det inte var nog så stod ett vackert och ståtligt rådjur ungefär på samma plats som räven och åt blad från ett av träden, när jag var på väg ut vid middagstid tidigare i veckan. Dagen därpå hade en av grannarna sett det på samma plats. För någon månad sedan passerade en älg utanför vårt hus. Tyvärr fick jag inte se den, vilket jag var besviken över. Det är säkert inte alla som uppskattar dessa små och stora under, på samma sätt som jag gör. Förhoppningsvis hittar de personerna andra upplevelser i tillvaron att glädjas åt, men det gäller att ge sig tid att stanna upp och se sig omkring, trots att man har fullt upp i sin vardag, annars är det mycket som man går miste om.

Hackspetten är en av alla fåglar,
som hälsar på utanför huset och
äter av maten, som jag och grannarna bjuder den på.

Min balkong, som är ungefär 8 kvm, har varit en mer eller mindre viktig plats för mig under många år. Den första tiden, efter att jag flyttat in, odlade jag i mindre skala och hade lite blommor och några tomatplantor. När jag hamnade i rullstol lät jag fastighetsbolaget glasa in min balkong. De satte också upp ett tak över balkongen och en vägg mot grannen, då det bara var ett staket som avdelade min och grannens gemensamma balkong och på översta våningen, där jag bor, gjordes inga tak över balkongerna när huset byggdes. Den största anledningen till att jag lät Hfab glasa in min balkong var att jag skulle kunna sitta där ute oavsett väder och då jag inte själv kunde ta mig utomhus i rullstolen, var tanken att jag i alla fall skulle klara av att rulla ut på balkongen och titta ut.
Efter några år utökade jag min odling och jag hade små träd, buskar, blommor, kryddor, jordgubbsplantor och flera olika grönsaker. Det resulterade till att min odling vann en riksomfattande balkongtävling. Utöver 10000 kr i prispengar fick jag även medlemskap i Svensk Trädgårds Riksförbund, som tillsammans med Kungliga patriotiska sällskapet. Här kan du läsa ett inlägg på min blogg om när jag tävlade. Det resulterade i att mitt odlingsintresse ökade ännu mer och så småningom gick jag även med i Svenska pelargonsällskapet. Därigenom har jag lärt känna många goa människor, men främst har det lett till att jag nu mest odlar pelargoner och har c:a 200 plantor på balkongen.

Alliumlöken, som jag grävde ner i rabatten utanför hyreshuset för flera
år sedan, blommar även i år.

När jag pysslar med min odling, planterar om, vattnar och plockar bort vissna blad försvinner oftast mina negativa tankar och även om jag blir fysiskt trött så känner jag mig piggare efteråt. Härom veckan såg jag en intervju med artisten Karl Martindahl på tv. Han hade gått in i den så omtalade väggen under sin pågående karriär. Då hade han och hans familjen nyligen flyttat in i ett nytt hus och han berättade att en dag när han gick ut i trädgården fick han se ett par pallkragar, som den tidigare ägaren lämnat kvar. Martin undrade vad man kunde odla i dem och åkte iväg och köpte några få grönsaksplantor och jord. När han kom hem fyllde han pallkragarna med jord och satte ner sin första plantor. Kort därefter märkte han vilken vinst han fått av att påta i trädgården. Han fick bland annat ett inre lugn när han vistades i trädgården och Martin berättade även om glädjen, som han kände i kroppen och som klart bättrade på hans psykiska hälsa. Det var härligt att höra honom berätta om sitt nyfunna intresse för odling och hur det hjälpt honom under sin depression. Hans leende på läpparna och uttrycken i hela ansiktet visade tydligt på att han mådde mycket bättre och jag hade lätt att känna igen mig när han berättade om sina tankar och känslor under depressionen.
I Skåne, mellan Lund och Malmö, ligger Alnarps Rehabiliteringsträdgård. Forskningen där kombinerar teorier från miljöpsykologi, landskapsarkitektur och trädgård med medicin, sjukgymnastik, arbetsterapi och psykoterapi genom samverkan med andra universitet, landsting och myndigheter. Härom dagen satt jag och bläddrade bland tvkanalerna och fastnade för ett program där två kvinnor höll föredrag och berättade om nya rehabiliteringsprogram som de startat. Det innebär att patienter med psykisk ohälsa får vistas på en gård med speciella krav. De får delta i det dagliga arbetet på olika sätt. Varje dag har de även samtal med personer med olika professionella utbildningar, som ska hjälpa patienterna att bland annat utvecklas som personer, få ökad självkänsla och må bättre både fysiskt och psykiskt. Jag hoppas att politikerna vill öka anslagen till denna typ av behandling för patienter med psykisk ohälsa, så att man förhoppningsvis kan minska ner på användandet av bland annat lugnande och ångestdämpande mediciner, som kan hjälpa mot depression, men tyvärr är starkt beroendeframkallande. Mediciner i all ära, men när man mår dåligt psykiskt är inte bara piller en lösning på problemen. Jag hoppas på att politiker framöver satsar mer pengar bland annat på samtalsterapi, KBT m.m. och påtalar vikten av att vistas i naturen och att man gärna sysselsätter sig med att odla, om man har tillgång till en trädgård eller balkong.

Den fina humlan satt i rhododendronbusken
precis utanför ytterdörren.

Bilderna i detta inlägg, liksom så gott som alla andra på min blogg, har jag själv tagit. Oftast fotograferar jag med min lilla mobiltelefon, då jag brukar ha med mig den i jackfickan, men jag föredrar att använda min systemkamera, som jag tycker tar bättre bilder.
På det översta fotot ser man Trottasjö, som anlagts av kommunen speciellt för fåglar. Den ligger bara ett par kilometer från där jag bor. När jag tog bilden, för några veckor sedan, var där väldigt många fiskmåsar och småfåglar runt sjön och just då önskade jag att jag ägt en bra kikare, så att jag kunde se fåglarna bättre på avstånd och även andra vilda djur såklart.
Övriga foton har jag knäppt utanför hyreshuset, som jag bor i. Man behöver inte gå långt för att hitta glädjeämnen. Jag avslutar med mitt motto: Se det stora i det lilla.

Tusensköna eller Bellis perennis, växer i gräsmattan utanför ytterdörren.

Gör egen syrensaft

Nu står syrenerna i full blom. Jag har för mig att de blommade först vid skolavslutningen när jag var liten, men det var ju många år sedan och min minnesbild är inte helt klar. Något som jag däremot kommer ihåg väl är syrenbusken, som växte i en trädgård på granngatan. Den busken brukade jag stå och titta på, då den ofta drog till sig ett flertal olika fjärilar. Nu ser jag allt färre fjärilar och de jag ser är oftast kol- och citronfjärilar.
Tills för bara något år sedan hade jag ingen aning om att man kunde göra saft på syrenblommor. Jag trodde faktiskt att blommorna var giftiga. Det finns många växter i naturen, som man kan äta och använda till mycket gott. Tyvärr är jag själv dålig på att utnyttja dessa växter och det är synd då de sägs vara både goda dessutom helt gratis. Utöver svamp, vildhallon, lingon och blåbär, som man hittar i naturen och som de flesta känner till, kan man även använda rosor, fläderblommor, nässlor, våtarv, ramslök, kirskål, svinmålla, för att nämna några, men listan kan göras bra mycket längre. Plocka inte växter intill hårt trafikerade vägar och plocka och ät bara de som du känner till väl.
Det har blivit allt vanligare att man dekorerar maträtter, bakverk och efterrätter med ätbara blommor. En del doftpelargoners blad, inte blommorna, kan användas för smaksättning både i mat och bakverk, och då är det oftast pelargoner med doft av citrus som används.
För något år sedan gjorde jag syrensaft för allra första gången. Jag dricker inte mycket saft, men på sommaren är det riktigt gott med ett svalkande glas saft med is. Intill hyreshusen där jag bor växer en lång rad med syrenbuskar, så det var lätt att få tag på blommor till saften.
Jag sköljde blommorna och tvättade citronerna väl, innan jag skivade dem och la dem och blommorna i en glasskål. Sedan hällde jag över vatten och socker, som jag kokat upp på spisen. När vattnet svalnat ställde jag in skålen i kylskåpet, där den fick stå fyra dygn innan jag silade upp saften, som då var färdig att  dricka. Jag har ingen riktig silduk med ställning, men det gick lika bra med en kökshandduk, som jag la i ett durkslag. Det blev en saft med frisk smak, som inte var särskilt söt. Om jag ska likna smaken vid någon annan saft så skulle det vara svartvinbärssaft. I receptet, som jag använde, stod det att man ska använda sig av blommor från bondsyren, då en del andra sorters syrenblommor inte ger saften någon smak. Vill man få mer färg på saften kan man lägga i några blåbär, när man kokar upp vatten och socker. Jag hade bara amerikanska blåbär hemma och de ger ingen färg, så istället la jag i fem hallon, som jag hade i frysen. De gav saften en härligt röd färg. Jag tog inte i någon natriumbensoat, för att öka hållbarheten. Istället för att hälla upp saften på flaskor, valde jag att frysa den i några små plastlådor. Saften passar utmärkt att använda som välkomstdrink, blandad med bubbelvatten och en skvätt gin, men det är något jag själv inte smakat. Det går även att använda saften till gelé och sorbet. Att göra egen saft låter kanske invecklat, men att göra egen syrensaft tog inte lång tid i anspråk och det är extra roligt att bjuda på saft, som man gjort helt själv.

Recept Syrensaft  
40 blomklasar
1,5 liter vatten
1,5 kilo strösocker, 1 dl socker = 90 g
5 citroner
1 påse (30 gram) citronsyra (kan uteslutas)
En knivsudd natriumbensoat
Eventuellt några blåbär eller hallon för att ge saften mer färg

Gör såhär:
Skölj blomklasarna. Klipp bort stjälkarna, som annars ger en bitter smak, och använd bara blommorna.
Koka upp vatten och socker, c:a 10 minuter. Tillsätt citronsyran mot slutet.
Skrubba citronerna väl i hett vatten och skär dem i skivor.
Varva blommor och citronskivor i en skål. Häll över den heta lagen.
Lägg en tallrik överst, som håller ner blommor och citronskivor i sockerlagen.
Ställ skålen i kylen i 4-5 dygn.
Sila saften genom en silduk och pressa saften ur citronskivorna.
Häll upp saften i väl rengjorda flaskor eller frys in den i plastburkar. 

Lycka till!

  

Vad är P. 'Ardens' för en växt?

P. 'Ardens' vackra, nästan självlysande blommor.

Blommorna är knappt två centimeter stora. Kronbladen är cinnoberröda, med en djupt sammetsröd mitt och en mörk nästan svart fläck, på varje enskilt kronblad. Kontrasten mellan de röda färgerna gör att blommorna sticker ut och är lätt självlysande, trots sin lilla storlek. Plantan har ett ganska oansenligt växtsätt, med knotiga, smala stjälkar, som jag brukar få stötta upp. Bladen är grågröna och lite ludna. Vad är det då för växt på bilden ovan, som är en av mina favoriter? P. 'Ardens' heter den, men saknar svenskt namn. Om du har läst om min odling tidigare har du säkert redan listat ut vad det är för sorts växt på bilden och P:et är en stark ledtråd.

P. 'Ardens' är en pelargon, som tillhör gruppen primärhybrider och är en korsning mellan
två arter, P. lobatum och P. fulgidum. Båda dessa pelargoner växer vilt i Sydafrika och ser inte alls ut som de pelargoner, som vi är vana vid att se i handeln såhär års. Mr Lee of Hammersmith lyckades korsa fram P. 'Ardens' 1810. Dagens pelargoner, som vi ser i handeln idag, har oftast korsats under många år för att nå slutresultatet.
Pelargoner delas in i ett flertal olika grupper, som tulpanpelargoner, stjärnpelargoner, doftpelargoner, miniatyrer, och arter (vilda pelargoner), för att nämna några. Det finns mängder av olika sorters pelargoner, men det är bara ett litet fåtal som finns att köpa hos blomster- och trädgårdsbutiker.
P. 'Ardens' hittar man inte ute i handeln och är inte lätt att få tag på, även om man vänder sig till odlare, som specialiserat sig på just pelargoner. En liten planta är dessutom bra mycket dyrare i inköp, om man jämför med vad man får betala för en planta, som vi i dagligt tal kallar pelargon, och som säljs för plantering i krukor, balkonglådor och rabatter sommartid. Dessa tillhör gruppen zonalpelargoner.
Många pelargoner är lätta att föröka genom att man tar en toppstickling, de 2-3 översta bladen med stjälk från plantan, och sätter den i en liten kruka med lätt fuktad såjord. Inom ett par veckor brukar sticklingen ha bildat små rötter. P. 'Ardens' däremot är inte lika lätt att sticklingföröka. Det går att ta en stickling från plantan, men det tar längre tid innan den bildar rötter. Den kan även förökas genom att man tar en bit av plantans rotknöl, något som jag själv aldrig provat på. P. 'Ardens' är en ovanlig pelargon, även bland oss som odlar så kallade "samlarpelargoner". Första gången som jag fick se den var hemma hos en av medlemmarna i Svenska Pelargonsällskapets Hallandsgrupp och jag hade då bara varit medlem en kort tid. Jag tyckte att de andra medlemmarna pratade om pelargonen med ett lite lyriskt tonfall och jag förstod direkt att P. 'Ardens' var något utöver det vanliga och jag ville absolut ha den i min samling. Efter lite letande hittade jag en stickling, som var till salu utanför Göteborg, och lyckligtvis blev jag ägare till den. Det är något speciellt med denna "kung bland pelargoner" och jag blir särskilt glad varje vår, då plantan klarat vinterförvaringen och sedan visar sina blommor.

Radula Rosea tillhör gruppen doftpelargoner och har en kryddig doft.
Det är oftast doftpelargonernas bladverk som doftar och inte blommorna,
som för de mesta är små och oansenliga på pelargoner i denna grupp.

    



Då jag mått väldigt dåligt psykiskt, under en längre period, och även var inlagd på sjukhuset ett flertal gånger under förra året, har jag inte orkat ta hand om mina pelargoner i samma utsträckning som jag brukar. Tyvärr fick jag slänga en del pelargoner i våras, då de inte klarade vintern på balkongen, trots att jag körde med värmefläkt för att hålla en lagom temperatur. Några plantor hamnade i soporna, då de drabbats av ohyra, och flera pelargoner blev uppätna av fjärilslarver förra sommaren. Tack och lov har min P. 'Ardens' klarat sig och har nu blommat i flera veckor, med fler blommor än något år tidigare. I början av förra året hade jag över 200 olika pelargoner, men jag sålde bara ett par enstaka sticklingar, så i år har jag en hel del dubbletter, men jag fick ju slänga en hel plantor så summa summarum har antalet minskat. Jag har inte köpt några nya sticklingar än i år, men det är ändå fullt med plantor på min balkong. Det är ännu så länge tidigt på säsongen, så det hinner kanske bli några nya sorter framöver och om jag orkar ska jag sälja några sticklingar.
De två senaste veckorna har jag mått bättre psykiskt än på mycket länge, även om jag är väldigt trött, ångesten kommer till och från, liksom illamåendet, men säg den glädje som varar för evigt. Plötsligt mår jag skit igen, men jag gläds över att jag i alla fall lyckats att klippa ner mina pelargoner. Lite sent, men nu är det i alla fall gjort.

P. violareum är troligtvis en primärhybrid.
Blommorna finns i tre olika färgställningar.
Denna pelargon sägs vara den enda som tål frost.

Anledningen till att jag skriver om just denna vackra primärhybrid är att jag vill sprida information om pelargonens mångfald och visa på att en pelargoner kan ha väldigt olika utseende, storlek, växtsätt, doft, färg och form på både blad och blommor, vilket många inte har en aning om. Jag hoppas också att jag lyckas väcka intresset för pelargonodling, men jag vill varna för att det är lätt att drabbas av pelargonviruset, vilket gör att den som börjar odla pelargoner bara vill ha fler och fler olika sorter. Själv fick jag upp ögonen för pelargoner när jag besökte en trädgårdsmässa i Halmstad, för flera år sedan. Ett par medlemmar från Svenska Pelargonsällskapet fanns på plats och informerade om pelargoner, visade upp och sålde sticklingar och berättade om föreningen. Då var pelargonen en rätt så tråkig blomma i mina ögon, som dessutom hade en mindre trevlig doft, och jag var definitivt inte intresserad av att ha pelargoner på min balkong. Att jag skulle ändra åsikt och ha hela balkongen full med pelargoner några år senare, kunde jag absolut inte tro då, men det är aldrig för sent att ändra åsikt. När jag fick se de olika pelargonerna, som visades upp på trädgårdsmässan, blev jag för första gången riktigt nyfiken på ett flertal sorter, och jag kom hem med mina allra första pelargonsticklingar, varav ett par doftpelargoner.

Zonalpelargoner

Pelargonen kan övervintra inomhus och kan sparas år från år. Efter att plantorna planterats om i ny jord på våren brukar jag klippa ner plantorna och ta sticklingar några veckor senare. Det är roligt att byta sticklingar med andra pelargonodlare och det är många som säljer pelargoner på internet, bland annat på Tradera och i flera grupper på Facebook. Jag har sålt en hel del sticklingar under åren som gott och på så vis har jag fått bestående kontakter med en och annan trevlig köpare.
Det är spännande att så frön, som man tagit från sina egna pelargoner. Man kan även korsa två pelargoner. Tar man frön från en art blir den nya plantan likadan som moderplantan, under förutsättning att ingen insekt varit framme och pollinerat plantan. Om man låter naturen ha sin gång, så att insekter fritt kan pollinera pelargonerna, vet man inte hur den nya, frösådda plantan kommer att se ut. Oftast blir det inte någon ny sensation, som är värd att spara, men ibland blir resultatet en pelargon, som har ett nytt utseende, växtsätt eller form och färg på kronbladen.
Jag har tidigare skrivit lite kort om hur man gör när man tar frön från sina pelargoner, sår dem och vad man kan förvänta sig för resultat. Klicka här om du vill komma till inlägget på min blogg.

P. capitatum är en art, som växer vilt. På svenska kallas den för Bollpelargon.
I Sydafrika ses den som en läkeväxt och arten odlas för sin väldoftande
rosolja, som används inom skönhetsindustrin.

För något år sedan blev jag glatt överraskad när ett av fröna, som jag sått, visade sig bli en fingerpelargon, vilket är en grupp med väldigt få pelargoner. Efter nästan ett år fick jag se plantans första blommor, som var vita med något litet inslag av mörkrött. Någon sådan färg på kronbladen finns troligtvis inte i hela världen sedan tidigare, så jag blev självklart väldigt glad över resultatet. Pelargonen har jag gett namnet Bäckagårds Mia, efter stadsdelen i Halmstad där jag bor och mitt smeknamn. Man bör ta sticklingar från den nya pelargonen i tre generationer, för att se att den nya pelargonen behåller sina egenskaper och t.ex. har samma färg på kron- och blomblad och växtsätt.

I dag finns det 400 kända arter och tusentals framkorsade pelargoner att köpa främst hos odlare, som specialiserat sig på just pelargoner, via hobbyodlare. Några doftpelargoner går att äta och används främst som smaksättare i bakverk.
Jag hoppas att du lärt dig något nytt om pelargoner, om du inte odlat dem förut och är insatt i dess spännande värld. Kanske har jag väckt ditt intresse för dessa underbara blommor. Det finns en förening för oss, som gillar pelargoner. Svenska Pelargonsällskapet är en riksomfattande förening, som är uppdelad efter landets olika län. Föreningen anordnar bland annat träffar runt om i landet och varje län har sitt eget program. I Halland brukar vi åka på dagsturer till pelargonodlare och ibland träffas vi hemma hos någon av föreningens medlemmar och utbyter erfarenheter kring våra pelargonodlingar och vi säljer och byter sticklingar med varandra. Det är sällan som man kommer hem från en träff utan några nya pelargoner i bagaget. På föreningens hemsida finns bland annat information om olika evenemang och ett bildgalleri med 3000 olika pelargoner, med information om varje sort. På Facebook finns ett flertal grupper, med anknytning till pelargoner, bland annat Svenska pelargonsällskapets vänner, där ett flertal medlemmar är aktiva. Svenska Pelargonsällskapet är till för alla som gillar pelargoner. Du kan ha några enstaka pelargoner hemma i fönsterkarmen eller mängder av plantor i ett stort växthus och du behöver absolut inte vara expert på pelargonodling för att vara medlem. Tycker du om pelargoner tycker jag att du ska bli medlem. Jag har lärt mig väldigt mycket, som jag inte hade en aning om innan jag gick med i föreningen och jag har fått flera nya och härliga vänner. När vi åker på utflykter samåker vi och delar på bensinkostnaden, så att även de som inte har tillgång till bil kan följa med. Vi brukar ta med oss fika och göra stopp efter vägen för bensträckare och matpaus. Oftast är vi 5-10 medlemmar som samåker och jag är väldigt glad över att man tar hänsyn till att jag har dialys 4 ggr/vecka på speciella tider och dagar, när programmet ska planeras. Dessutom lämnar de alltid av mig så nära som möjligt när vi kommer fram till resmålet, då jag har svårt att gå längre sträckor. Jag uppskattar verkligen det bemötandet väldigt mycket, då det inte är en självklarhet. Självklart hoppas jag på att jag ska orka att komma med på någon träff med föreningen framöver. Sedan väntar jag med spänning på hur mina pelargoner kommer att må efter att jag klippt ner de flesta ordentligt. De hade redan börjat blomma, men de behövde verkligen klippas ner och så småningom kommer de att blomma igen. Säsongen har ju nästan bara börjat.
Nedan följer ytterligare några pelargoner.

P. echinatum Miss Stapleton är troligtvis en primärhybrid, en korsning
mellan vildarterna P. echinatum och P. cortusifolium.

P. Caffrum x Diana är en hybrid.

Min egen framtagna pelargon "Bäckagårds Mia".

Mallorca är en zonalpelargon
med dubbla, spetsiga polkagrisrandiga blommor i vitt och rött.

Bornholm tillhör gruppen rosenknoppspelargoner.
Det vackra mönstret på pelargonens blad kallas nervbladsmosaik,
som bildas av ett ofarligt virus

Ivory Snow är en dvärgpelargon
 med dubbla vita blommor, brokbladig, silver bicolour,
gröna blad med gräddfärgade kanter.