Så äntligen blev det dags för fotografering av min balkong. Efter att jag vunnit första pris i Svensk Trädgårds och Kungliga patriotiska sällskapets balkongtävling 2010, kontaktade Annika Christensen mig. Annika är trädgårdsfotograf till yrket och hon ville gärna besöka mig och plåta den prunkande vinnaren. Tanken var att sälja in fotografierna till ett reportage i någon tidning. Jag tackade ja till hennes förslag och sköt projektet på framtiden. Det var ju nästan ett helt år kvar, tills att min balkong skulle visa upp sig från sin vackraste sida igen. För några veckor sedan hörde Annika åter av sig och frågade hur det gick med min odling. Hon ville också boka in en dag för fotografering. Jag bad att få återkomma, då jag hoppades att fler av mina pelargoner skulle sätta knopp. De senaste veckorna har jag haft mer eller mindre ångest inför Annikas besök. Jag har tyckt att balkongen varit långt ifrån den blommande oas jag hoppats på. Många av mina nyinköpta sticklingar, för i år, är fortfarande bara lite blad och ser taniga ut i mina ögon. Chili-, paprika- och kryddplantorna har jag slängt ut för ett par veckor sedan, på grund av lusangrepp. Jag har våndats för att visa upp en balkong, som inte alls liknar vinnaren från i fjol. Den ska ju dessutom visas upp i en tidning för delar av svenska folket. Inte hjälpte det att medlemmarna från Pelargonsällskapet Halland, som besökte mig förra helgen, berömde blomsterprakten på balkongen. De tyckte också att jag lyckats få plats med många plantor på liten yta. Varför ska det vara så svårt att ta till sig beröm och tro på vad folk säger? Äh, vad är det för speciellt med mina pelargoner? De blommar dåligt dessutom försökte jag påpeka.
Till slut kunde jag inte skjuta upp fotograferingen längre, så jag kontaktade Annika och vi bokade in hennes besök till torsdagen förra veckan. Då skulle det bli halvmulet väder, som lämpar sig bra för fotografering. Innan Annika dök upp dammsög jag, plockade bort vissna blommor och blad och bytte vatten i fontänbaljan. Slutligen placerade jag om krukorna för att få de blommande pelargonerna mest synliga. Sedan var det bara att vänta. Så kom äntligen Annika med sin stora kamerna. Det tog bara några minuter, efter att hon klivit ut på balkongen, tills att jag lugnat ner mig. Min oro hade varit helt obefogad. Den ena bilden efter den andra knäpptes av och ibland hördes små tillrop. Åh, den där måste jag fotografera och den och...vad är det där för någon sort? Emellanåt fick jag möblera om bland krukorna på golvet, så att kamerastativet skulle få plats. Jag, som normalt inte gillar att vara med på bild, fick posera framför kameran och låtsas vattna och plantera. Ängla fick också göra sig till på ett par bilder, medan Tindra sov lugnt i vardagsrummet. Medan Annika plåtade gav hon mig tips om vad jag ska lägga fokus på, när jag framöver ska försöka lära mig mer om fotografering. Tips nummer ett blev - Läs kamerans instruktionsbok! Jag var helt uppskruvad när fotosejouren var över. Innan Annika åkte hem överlämnade hon några fina vykort med blommor. Sedan utökade hon min pelargonsamling med en stor Mårbacka Viktoria. Dessutom fick jag en liten, liten tomatplanta av sorten "MICRO TOM". Tomaterna var liksom plantan små och smakade sött och gott. Självklart ska en del av tomatkärnorna sparas till nästa års sådd.
Jag vill säga STORT TACK till Annika!
Förhoppningsvis får jag möjlighet att besöka hennes trädgård nästa sommar.
Jag ser fram emot att få se bilderna i tidningen framöver, men innan dess ska jag utsättas för en intervju till reportaget.
Besök Annika Christensens trädgårdsblogg "Naturliga Ting",
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar