Dagarna går fort och nu är det bara några få dagar kvar till den stora dagen, självaste julafton. Jag har pyntat en del hemma i min lilla lägenhet och lite julstämning tycker jag allt att jag känner, men tyvärr finns det en del som saknas för att jag ska vara riktigt nöjd. På luciadagen opererades min tumme på högerhanden, då den var försliten vid tumbasen och det nästan inte fanns något brosk kvar, vilket gjorde att tummen "gled ur led" och jag hade värk trots att jag tog starka värktabletter. Nu är handen och större delen av min underarm gipsad. De fyra fingrarna, utöver tummen, är fria så att jag kan röra dem, liksom övre leden av tummen. Det är i alla fall så att jag kan använda handen något, om än väldigt begränsat, och det är tur det eftersom jag inte kan räta ut fingrarna på min vänsterhand, vilket till viss del beror på att en nerv skadades vid en operation av min AV-fistel för många år sedan. Operationen av tummen var planerad sedan ett par veckor tillbaka så jag hade trots allt fått fram den stora adventsljusstaken, ljuskransen i sovrumsfönstret var upphängd och min dörrdekoration, med mängder av små, röda kulor, hann komma på plats på lägenhetens ytterdörr. Dessutom hade jag planterat ett flertal olika sorters amaryllislökar, några vita hyacinter och två julrosor och täckt jorden med grönmossa och kuddmossa. Några gamla tomtar, som jag köpte på en julloppis några dagar före operationen, hade jag ställt fram på den rödvita duken på köksbordet. Så långt var jag nöjd, men som den optimist jag emellanåt är var det en hel del som jag tänkte fixa efter att tummen var opererad och stabiliserad i gips. Ja, ja, min envishet har varit bra många gånger genom åren, för att kämpa mig igenom jobbiga strider mot diverse sjukdomstillstånd. Jag inbillade mig själv att jag helt säkert kunde skriva mina julkort, slå in julklapparna, dekorera klart mina blomsterarrangemang och ta fram mina egenhändigt handmålade tomtar och slutligen skulle ju granen fixas klart. Nu blev det inte riktigt som jag planerat eller snarare blev ingenting som jag tänkte mig under veckan som nu gått efter att tummen opererats. Jag har haft väldigt ont i handen efter operationen, då jag inte fick den smärtlindring som jag bad om och som jag fått vid flera av de över 35 operationer, som jag av olika anledningar tvingats genomgå tidigare i livet. Efter telefonkontakt med flera olika personer och telefonsvarare inom vården, kvällen efter operationen, fick jag svaret att återgå till mina värktabletter, som jag tagit i 15 år, men med högre dos. Det hjälpte tyvärr inte. Dagen därpå satt jag 3 timmar på akutmottagningen, efter att jag varit 5 timmar på dialysmottagningen och haft min behandling. Åkte hem med ytterligare en värktablett, men dubbel dos mot vad jag tagit vid tidigare operationer. Tack och lov hjälpte pillerna mot smärtan, men jag började må alltmer illa, dåligt över lag och psyket dalade. Vid nästa dialys, två dagar senare, ändrade även min dialysläkare smärtlindringen, satte in tabletter mot illamående och en annan mot sura uppstötningar och magont. Dagen därpå tog jag bara mina värktabletter som kroppen är van vid. Smärtan har klingat av även om jag har ont, men illamåendet har gjort att jag knappt ätit något och psykiskt mår jag sämre än på länge. Jag skulle ju bara genomgå en liten operation av tummen. En enkel match i jämförelse med flera andra ingrepp jag fått vara med om.
Ja, ja, nu är det gjort och det är bara att köpa läget hur jobbigt det än känns och jul blir det ju oavsett. Jag kan inte säga att jag är en stor älskare av själva julafton, men jag trivs med att pynta och göra fint hemma under hela advent och jag fullkomligt älskar allt som har med blommor och växter att göra och och göra arrangemang m.m. Utöver att jag tycker att det är roligt får det mig även att må bättre psykiskt. Därför har jag trots allt fått fram lite dekorationer att sätta i mossan kring mina blomsterarrangemang. Jag lyckades få fast ett rödvitrutigt band kring en apelsin, efter lite trixande, och ikväll fick jag till slut stuckit i några hela kryddnejlikor i den, så att det sprider sig en härlig juldoft i lägenheten såhär dagarna innan jul.
Så var det ju det där med julgranen. Någon stor gran har jag inte haft plats med de sista åren. Det är fullt med pelargoner på balkongen även vintertid och att ha gran inomhus med två katter och alla deras prylar är inte så lätt, men gran ska det vara till jul, så är det bara. För flera år sedan köpte jag en rumsgran och den har sedan dess fått agera julgran varje jul och däremellan står den på ett litet bord innanför fönstret i vardagsrummet, som vilken annan krukväxt som helst. Vid första advent täckte jag jorden i krukan med kuddmossa och hängde en liten, batteridriven ljusslinga mellan grenarna. Sedan blev den stående. När jag var liten satte vi in och pyntade granen först på lillejulafton, men den traditionen håller jag inte på längre. Som en hel del annat skulle rumsgranen pyntas efter operationen och nu står den trots allt klar, min lilla julgran. Grenarna är veka och man kan bara hänga lite sparsamt med pynt på dem. I år har jag valt stjärnor i vitmålat trä och andra med silverglitter. På översta grenen sitter en vit fågel med sidensvans, som jag ärvt efter min farmor. Sedan har jag valt att dekorera kuddmossan i krukan med små julgranskulor. Kulorna har tunna ståltrådar, som man lätt sticker ner i mossan. En liten julfigur i form av en vitklädd flicka med lite glitter har också fått ta plats i krukan. Den ligger lös uppe på mossan, men man kan enkelt använda limpistol om man vill fästa någon dekoration på mossan eller så limmar man på en kort blompinne eller ståltråd i pyntet så att man kan fästa det. Tyvärr gick min limpistol sönder i början av december, så det står överst på listan över det jag ska inhandla när min hand är återställd. Tycker man som jag om att pyssla är limpistolen ett måste. Nu står i alla fall granen på plats och mitt långfinger ska få vila från tangentbordet. Nu återstår det att försöka slå in julklapparna, men jag tror tomten får dela ut dem utan papper. Krafterna behövs bättre till att orka ta mig till min syster med familj i Malmö på julafton. Jag hoppas verkligen att jag ska må lite bättre då. Att skriva på min blogg skingrar tankarna en stund, speciellt under dialysen, och jag tackar för att du ville läsa inlägget till dess slut, trots att det blev en del läsning om min tumme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar