En katt - Ett starkt lyckopiller som ger värme, sprider glädje och kärlek

Tiden går fort och man glömmer snabbt dagar som passerat revy, något som är på både gott och ont. Jag är glad att många stunder, då livet varit tufft, alltmer bleknar och ersätts av andra trevligare minnen. Däremot finns det många glädjestunder, som jag önskar gick att spara i en ask, för att plockas fram långt senare och minnas dem som det var igår. Ibland funderar jag över hur jag levde mitt liv och hur jag mådde innan mina två katter Tindra och Ängla flyttade in hos mig. Det var ensamt och tyst hemma i min lägenhet och jag hade ingen att prata med. När jag kom hem från dialysen, trött och ibland på ett mindre bra humör, gapade lägenheten tom och mörk och känslan kom över mig att ingen brydde sig om jag över huvud taget kom hem. Jag mådde inte särskilt bra varken fysiskt eller psykiskt, vilket mycket berodde på att mitt liv kantats av sjukdom och andra tunga händelser från och till sedan födseln. Året innan jag bestämde för att jag ville bli kattsambo hade jag mist min tredje transplanterade njure, som jag levt med i 6½ år. Jag hade börjat med dialys igen, 4 ggr/vecka på sjukhuset. Det kändes jättetungt eftersom jag under min tid som transplanterad kunde leva mitt liv mer som vanligt, vilket jag inte kunnat göra sedan jag var i tioårsålder. Det var då som min njursjukdom upptäcktes vid en rutinkontroll hos skolsköterskan. Urinprovet, som jag lämnade, visade på att mina njurar läckte både socker och äggvita. Knappt två år senare senare tvingades jag börja med dialys, efter att min första njurtransplantation, med en njure från min pappa, hade misslyckats. När min tredje njure slutade att fungera tyckte jag att livet var riktigt mörkt, men tyvärr tog det inte stopp där. Värken, som jag fått ganska plötsligt i mina fötter och ben, eskalerade oroväckande. Jag hade så ont att jag knappt kunde gå alls och än mindre sova. När jag väl fick tid för en kärlröntgen och kom till sjukhuset blev situationen plötsligt väldigt akut. Cirkulationen i mina ben var näst intill en katastrof. Jag opererades innan jag själv nästan hann fatta vad som hänt och fick bland annat byta ut ett av de stora blodkärlen i mitt vänstra ben, mot ett konstgjort kärl. Mitt liv hängde på en väldigt skör tråd och ingen kunde svara på om jag och min kropp skulle klara kampen. Då jag hade hemska smärtor fick jag mycket morfin och var så nerdrogad att jag stundtals inte visste vad jag gjorde eller vad jag sa. Kanske var det lika bra just då att jag inte tänkte riktigt klart, för jag var så omtöcknad att jag inte var riktigt medveten om i vilket dåligt tillstånd jag befann mig i. Då jag knappt åt någon mat fick jag näring via en sond i näsan och normala toalettbesök ersattes av en vuxenblöja. Jag kände mig som ett litet hjälplöst barn. Sakta, sakta blev cirkulationen bättre i mina ben, men jag var väldigt svag. Jag kunde varken gå eller stå på mina fötter, utan fick sitta i rullstol. Lederna i tårna hade dragit ihop sig, liksom ena hälsenan. Jag hade också fått nervskador i ena foten, men värken lättade något och jag började bli lite klarare i mina tankar när det gick att sänka morfindosen. Positivt på ett sätt, men då blev jag också mer medveten om vad som hänt och hur sjuk jag egentligen var. På min ena fot hade två av mina tår blivit helt svarta, då de inte fått någon blodförsörjning. De tårna har jag tyvärr inte kvar, liksom ytterligare två tår som jag tyvärr tvingades amputerade ganska nyligen. Jag har aldrig känt mig och känner mig inte som en tuff person och patient, men min lilla, smala kropp verkar vara riktigt seg, med tanke på allt det som den fått gå igenom, med bland annat ett 30-tal operationer. Jag får ibland frågan om hur jag står ut och på den frågan finns ett enkelt svar. Antingen ger jag upp eller så gör jag det bästa av situationen. Jag har valt att föröka fokusera på det sistnämnda, även om det minsann inte alltid är enkelt. Människan klarar oftast av att gå igenom otroligt besvärliga situationer i livet, långt svårare händelser än vi någonsin vågar tro. Självklart hanterar vi svåra situationer på olika sätt och själv har jag bytt taktik flera gånger under årens gång.
Efter ungefär tre månader på sjukhuset kom jag hem till min lägenhet, som då var handikappanpassad. Hemtjänsten kom och hjälpte mig flera gånger varje dag och på nätterna tryckte jag på mitt larm för att nattpatrullen skulle komma och ge mig morfinsprutor, när den värsta smärtan satte in. Dagarna gick och jag kunde börja gå några steg i taget med specialgjorda skodon, som mest såg ut som jättelika korksulor med svarta textilremmar. Varje steg var en seger. Ganska snart, efter min hemkomst från lasarettet, lät jag glasa in min balkong, som tidigare även saknade tak. Allt för att jag på egen hand skulle kunna ta mig ut på balkongen och se lite av livet, som utspelade sig utanför min lägenheten. Då kunde jag inte ana hur mycket min balkong skulle komma att betyda för mig framöver och att jag fem år senare skulle stå som segrare i en riksomfattande balkongtävling.
Jag återhämtade mig sakta och började klara mig själv allt mer, samtidigt som jag kämpade med mina dialysbehandlingar. Gott och väl ett år, efter att jag var som allra sjukast, väcktes längtan efter att få leva tillsammans med en alldeles egen katt. Jag har alltid älskat djur och när jag var barn hade jag flera guldhamstrar och ett marsvin. Min dröm var då att få ha en egen hund, men någon hund blev det aldrig. Jag skulle fortfarande vilja ha en vovve, men då jag har svårt att gå, jobbar halvtid och är många timmar på sjukhuset, är min åsikt bestämd att det inte vore rätt att skaffa hund. Att ha en egen katt var däremot inget som jag längtade efter i unga år, även om jag gärna tog hand om grannens katt ibland. Det var först när min systers familj blev med katt, som intresset hos mig sakta tog fart. Självklart kunde jag inte motstå den lille kattkillen Smokey när jag besökte min syster i Malmö. En liten kattunge är väl söt i allas ögon, men jag blev alltmer förtjust i den lille krabaten. Jag funderade allt oftare på hur det skulle vara om jag själv skulle ha en katt. Dessa tankar började ta upp allt mer av min vakna tid. Många frågor snurrade i mitt huvud, som rörde ett eventuellt kattköp, men mina tankar gick ofta isär. Oftast såg jag framför mig hur mysigt jag skulle ha det med en alldeles egen kattunge hemma i lägenheten, men sedan kom farhågorna över om jag över huvud taget skulle orka med och klara av att sköta om en katt, så som jag mådde. Bekanta till mig framförde också sina synpunkter. De flesta försökte peppa mig och få mig att inse hur mycket glädje jag skulle få av en liten katt i mitt hem, jag som tycker så mycket om djur. En sköterska på dialysen klippte till och med ut tidningsannonser med "katter till salu", allt för att peppa mig lite extra. Ibland blev jag nästan irriterad över hennes tilltag, men i efterhand har jag tackat henne flera gånger för att hon var lite tjatig. Jag bestämde mig till slut att göra slag i saken. En katt fick det bli. Jag tittade efter små kattungar i tidningar och på nätet, men det skulle inte bli genom dessa medier, som jag skulle finna min livskamrat. En patient på dialysen hade katt och den fick ungar precis i rättan tid. Tre av källingarna var vita och först var det en av dem som skulle bli min. När jag fick se kullen för första gången var det inte någon av de vita katterna som fångade mitt intresse. Jag föll istället för den allra minsta källingen, en grå, korthårig, liten hona. Mitt hjärta slog nästan volter i min bröstkorg när jag fick håll henne i min famn och min blick mötte hennes små ögon. Hon var så otroligt söt där hon klättrade runt i soffan på lite ostadiga ben, men det fanns ett stort men, hon var inte till salu. Ägaren hade nämligen bestämt sig för att behålla henne själv. Ingen blev gladare än jag när ägaren plötsligt ändrade sig och sa att jag kunde få köpa den grå kattungen för en hundralapp, eftersom jag så gärna ville ha just den. Det var fortfarande flera veckor tills att kattungarna var redo att lämna sin mamma, för att ge sig ut på egna äventyr. Dagarna gick på tok för sakta och jag längtade verkligen efter att få hämta hem min alldeles egna lilla Tindra, ja Tindra var namnet som jag valt ut åt henne. Det var kanske inget vanligt kattnamn, men om jag hade fått en dotter hade jag troligtvis gett henne namnet Tindra. Nu kan jag inte få några egna barn så katten fick heta just Tindra. Veckorna gick och jag försökte att förbereda mig på bästa sätt inför hennes hemkomst genom att plocka bort alla saker, som kunde tänkas vara farliga för en katt, och kattlåda, sand, mat och ett par leksaker införskaffades. Så kom dagen då det äntligen var dags att hämta hem den lilla kattjejen. Jag fick skjuts med bil och på vägen hem satt jag med den lånade transportväskan i famnen. I väskan satt Tindra och jamade och såg nästan vettskrämd ut. Inte undra på det då hon nyss blivit bortförd från sin mamma. Nu var det min tur att axla rollen som mamma och ta hand om denna lilla krabat efter bästa förmåga. Otroligt spännande, men samtidigt var jag nervös över hur jag skulle klara av uppgiften som ny, oerfaren kattmamma. Så kom vi hem till lägenheten och en ny period i mitt liv tog fart. Att en liten katt skulle förändra mitt liv så radikalt kunde jag i min vildaste fantasi aldrig föreställa mig då Tindra tog sina första steg hemma i vårt kök, lite förvirrad och gnyende, men trots allt nyfiken. Den första natten sov hon tätt intill mig i sängen och så fort jag flyttade på mig och ändrade ställning följde hon efter.
Tänk att det har gått hela nio år sedan, den lilla, grå pälsbollen gjorde entré i mitt liv. Det är svårt att beskriva den glädje, som Tindra har gett och ger mig varje dag. Hon är en livs levande sambo, som jag får lov att överösa med all min inneboende kärlek. Jag blev snabbt fäst vid henne även om hon till en början rev ner en och annan kruka från fönsterkarmen, försökte stjäla mat från min tallrik så fort jag satte mig vid bordet och skulle äta och ibland försökte hon klättra i sovrumsgardinen. För var dag som gick blev jag allt mer betagen i henne och så känner jag fortfarande. Det ledde till att jag även lät katten Ängla flytta in hos oss året därpå. Jag inte bara älskar mina katter över allt annat och gör allt för dem, de har blivit ett ständigt återkommande samtalsämne oavsett vem jag pratar med. Ängla och Tindra har fört med sig så oerhört mycket gott i min vardag. Det är alltid någon av katterna som är i sängen både när jag somnar och när jag vaknar. På morgonen, när klockan ringer och jag slår upp ögonen, är jag oftast väldigt trött, har värk i kroppen och tanken på att kliva ur sängen känns tung. Då finns Ängla där och muntrar upp mig. Varje morgon kryper hon upp i mitt knä när jag satt mig upp i sängen. Hon möter min blick med sina fina ögon och vill gärna att jag kelar med henne. Hon lutar sin nos mot min haka och där sitter vi en stund tillsammans innan det är dags att kliva upp och fixa frukost. Sedan säger jag god morgon till Tindra, ger henne en puss på pannan och talar om att jag älskar henne. Oftast får jag genast en positiv reaktion då jag hör henne spinna. Det är viktigt för mig att få tala om för mina katter att jag älskar dem, oavsett om de förstår mitt språk eller inte. Förhoppningsvis känner de i alla fall av min positiva sinnesstämning när jag uttalar orden. Båda katterna verkar tycka om att göra mig sällskap när vi går utanför huset. De följer med mig på en kort promenad mellan husen och slår sig ner strax intill mig när jag sätter mig ner för att vila. På väg in brukar minst en av katterna göra mig sällskap i hissen upp till fjärde våningen. När det är dags att äta middag är Tindra inte sen med att få sig en smakbit från min tallrik, om det är någon mat som faller henne i smaken.
För den som inte har ett husdjur är det svårt att förstå vad det kan innebära att ha till exempel en katt som livskamrat. Tindra och Ängla ger mig så otroligt mycket positiv energi och de stunder då jag mår som sämst ger de tröst bara genom att finnas till, möta mig när jag kommer hem, krypa upp i min famn eller bara titta på mig med sina vackra ögon. När jag fryser visslar jag på Ängla och då kryper hon ner under täcket och ligger tätt intill mig en stund. Efter en stund brukar hon få nog och lägger sig ovanpå påslakanet, men då brukar jag ha fått upp värmen. Att vissla på en katt låter kanske märkligt, men jag la tidigt märke till att Ängla tyckte om en speciell melodi, som jag brukade spela i min mobiltelefon när vi lagt oss på kvällen. Jag började vissla på melodin "Jag är fattig bonddräng" till och från och fick då ofta hennes uppmärksamhet. Nu kallar jag på både Tindra och Ängla genom att vissla på den magiska melodin, bland annat när jag vill att Tindra ska komma in på kvällen. Jag har testat andra tonslingor och det verkar som om Ängla reagerar mest på vissa tonlägen. Då  kommer hon till mig och lägger sig på mitt bröst oavsett om jag ligger i sängen eller i soffan. Ännu en liten trudelutt brukar resultera i att hon tvättar mina kinder och haka.
Tänk vad lite som jag visste om katter den dagen då jag hämtade hem min älskade Tindra. Jag kunde verkligen inte tro att hon som katt skulle känna av när jag mådde dåligt. Hon har vid ett flertal tillfällen visat att hon har ett sjätte sinne. Tindra sover väldigt sällan i min säng, då hon troligtvis tycker att Ängla tar för mycket plats där, men efter att jag kom hem från sjukhuset och hade opererat bort mitt ena bröst för ett par år sedan, sov hon i sängen eller på stolen precis intill i flera veckor. En tillfällighet skulle man kunna tro, men det händer om och om igen när något speciellt hänt mig. En del personer hävdar att tamkatter inte behöver sin "ägare" utan endast utnyttjar oss människor för att få mat, men det håller jag inte alls med om, efter att ha levt med två katter i nästan nio år. Det går självklart inte att prata med dem som med människor, men vi kan lära oss att förstå katters språk och de kan tolka en del av våra ord och vårt kroppsspråk, bara vi tar oss tid, vill och försöker. Jag skulle nästan kunna berätta hur mycket som helst om mina katter och det allra mesta är små stunder och händelser som bidrar med glädje i min vardag. Kanske har jag blivit kattberoende. Jag vet inte hur jag skulle mått idag efter alla motgångar om jag inte blivit kattsambo den där dagen för nio år sedan. Självklart har jag fortfarande en del mörka dagar. Jag har fortfarande problem med mina fötter och ben och jag lever med ständig värk och en del biverkningar till följd av den medicin som jag tar efter min bröstcancerdiagnos. Dialysen är ett måste för att överleva, men mina katter Ängla och Tindra är riktigt starka "lyckopiller". De finns där för mig varje dag och natt oavsett hur jag mår, om jag är glad eller ledsen, sur eller arg. Jag äskar er!
På bilden, som jag tog för några dagar sedan, har Tindra krupit ner under påslakanet i sängen och "tältar under mina ben. Det gjorde hon gärna när det till en början bara var hon och jag som delade lägenheten. Nu gör hon det när Ängla är utomhus och hon och jag får lite egentid.