Härom kvällen tyckte jag mig höra ljudet av en strandskata, när jag var på väg in till Plantagen på Flygstaden. Det var mörkt ute så någon fågel såg jag inte och jag funderade över om det inte var lite väl tidigt för mina favoritfåglar att återvända till Sverige. I ett flertal år har jag haft glädjen att få följa ett par strandskator på riktigt nära håll, då de häckat utanför min arbetsplats. Jag har vid det här laget tappat räkningen på hur många år detta vackra fågelpar valt att återkomma år efter år och häcka mitt på industriområdet i Söndrum.
Honan brukar lägga sina ägg intill byggnadens husgrund, som är omgiven av ett par decimeter med sten. Hon lägger inte äggen på exakt samma plats varje år, men det är bara några meter mellan platserna. Ett år valde hon att lägga äggen på granntomten, som under många år stod obebyggd, men sedan något år tillbaka står där nu en stor industrifastighet. Det har verkligen varit både spännande och givande att följa herr och fru Strandskata år efter år och dessutom på så nära håll. Tyvärr delar inte alla mina kollegor mitt intresse för dessa vackra fåglar, då de tyvärr haft en dålig vana att uträtta sin behov på mina kollegors bilar, som står parkerade i närheten till företagets entré. Förra året var första gången, som parets ägg fick vara ifred från andra fåglar och djur, och tre små ungar kom till världen. Tyvärr var det bara en av dem, som klarade sig från rovdjur, och växte upp och senare under sommaren flög iväg över hustaken för att lämna Sverige, för att tillbringa hösten och vintern på en varmare plats.
I torsdags, i förra veckan, fick jag ett oväntat ett sms från en kollega, som skrev att strandskatorna åter varit synliga på gräsmattan utanför vår arbetsplats. De hade kommit tillbaka! Då jag ändå planerat att lämna in mitt nya sjukintyg på arbetet körde jag dit lite senare samma dag. Solen sken från en klarblå himmel och det var ett härligt vårväder, som gjorde mig glassugen, så jag köpte med mig en låda glasspinnar att bjuda kollegorna på och fira strandskatornas återkomst. Jag körde en runda kring min arbetsplats innan jag gick in, men tyvärr såg jag inte till det efterlängtade paret, men på hemvägen fick jag se dem trippa runt i gräset på sina långa, vackra ben. Jag ser verkligen fram emot att följa herr och fru Strandskata även denna säsongen. Undrar var honan tänker lägga sina ägg i år? Hur många barn blir det? Kommer fåglarna irritera mina kollegor lika mycket även i år, genom att trippa runt på biltaken? Accepterar de att jag kommer och hälsar på med kameran? Ja, en sak är i alla fall säker, det kommer att bli ännu en spännande häckningssäsong framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar