En dröm har gått i uppfyllelse

Ibland händer det, det som man väntat och längtat efter i flera år och hoppats på ska ske. Då känns det nästan som om en dröm gått i uppfyllelse. För ett flertal år sedan började en av mina grannar, en mycket gammal herre, att mata fåglar och ekorrar utanför vårt hyreshus. Han byggde bland annat fågelhus, en låda med lock till ekorrarnas mat och en ställning för ett stort fågelbad. Huset ligger i utkanten av Hallägraskogen, en vacker liten lövskog. Där finns det gott om fåglar och utöver ett flertal olika fågelarter får vi besök av olika vilda djur, bland annat räv, rådjur, älg och igelkott, bara några meter utanför ytterdörren.
Så småningom började även jag och ett grannpar att hjälpa till med att servera mat till djuren. Jag kan inte minnas att det kom ekorrar på besök under den första tiden som grannen la ut fågelmat, men sedan flera år tillbaka har vi ett flertal ekorrar, som periodvis kommer på besök dagligen.
Tyvärr gick min gamla granne bort för ett par år sedan, hela 97 år gammal, och sedan dess är det främst jag som ser till att fåglarna och ekorrarna får frön, nötter, talgbollar, äpplen m.m. Grannparet och jag hjälps åt att köpa hem stora säckar med solros- och vildfågelfrön och de ser till så att det finns vatten till djuren. Vätska är minst lika viktigt som mat för vilda djur, speciellt nu när det är så väldigt varmt och smådjur har inga stora vätskereserver i sina små kroppar. Sätt gärna ut ett litet fågelbad i trädgården eller utanför hyreshuset, men tänk på att kärlet inte ska ha en fö hög kant så att även små djur kommer åt att dricka.

Jag fascineras av ekorrarna, bland annat hur de tar sig fram mellan träden och hoppar mellan grenarna, som ofta är långa och smala. Ibland ser jag dem jaga varandra upp och nerför stammarna på de gamla ekarna. De går i en väldig fart runt, runt. De är otroligt söta med sina stora, mörka "pepparkornsögon", yviga svans och små tassar. Under de senaste åren har jag fått komma en del ekorrar allt närmare och det är en härlig känsla när jag vinner deras förtroende allt mer. Det låter kanske löjligt, men jag pratar till dem med lugn röst, ungefär som jag pratar till mina två katter. Det är oftast samma fraser som jag använder mig av och jag pratar i ungefär samma tonläge till dem. Jag lägger nötter på locket till deras matlåda och håller fram handen med något gott för att försöka locka dem till mig.
Min granne, den gamle mannen, berättade för mig att en av ekorrarna ibland kom fram till honom och åt ur hans hand..Jag har under flera år hoppats på att även jag ska få uppleva att någon av ekorrarna  vågar lita på mig och vågar sig fram till min lilla hand för att ta en nöt ur den. Under åren har en del ekorrar varit rädda och försvunnit upp i trädkronorna när jag har kommit för nära dem, men ibland har de kommit ner igen, tittat på mig och varit nyfikna på vad jag haft för något gott i handen. Godsaker brukar nästan locka fram vem som helst. En hel del ekorrar har blivit tuffare med tiden och jag har kunnat gå fram till dem när de suttit på deras matlåda och ätit, när de klättrat upp- och nerför de två stora, gamla ekarna eller då de suttit på marken och knaprat solrosfrön. Ibland har någon av ekorrarna kommit fram till mig på trädstammen och nästan lekt kurragömma genom att titta fram på ena sidan, för att i nästa stund komma på andra sidan och studera min hand med olika nötter och äppelbitar, på bara några centimeters avstånd. Jag har stått där helt stilla med hjärtat i halsgropen och hoppats att nu händer det, men det har slutat med att de gett sig iväg och jag har stått kvar besviken.

För ett par år sedan var det speciellt en av ekorrarna som blev allt djärvare och vågade sig nerför  ekarna, även då jag stod alldeles intill. Den tittade fram och såg mig i ögonen ett flertal gånger, men den vågade inte ta steget till att ta en nöt ur min hand. Sedan blev jag sjuk och åkte in och ut på sjukhuset flera gånger och då var det tyvärr ingen som matade djuren. Väl hemma igen orkade jag inte att gå ut och fylla på mat till dem varje dag och ekorrarna kom inte på besök lika ofta som tidigare.

Senaste året har en ekorre, som jag kallar "min kompis", dykt upp då och då. Den har varit väldigt nära mig flera gånger, bara 1-2 dm från mitt ansikte, när den klättrat på de stora ekarna. Sedan har den kommit ner på marken där den varit framme både vid mina fötter och när jag hållit ner handen. En förmiddag, för någon månad sedan, kom den på besök när jag skulle fylla på solrosfrön vid vår djurrestaurang utanför huset. Jag pratade till den, som jag brukar göra, och när den kom ner på marken kastade jag några jordnötter med skal till den. Jag satt på min handikappskoter och "min kompis" rörde sig intill mig på marken. När jag gick fram till trädet dök den upp på stammen i höjd med min överkropp, på ena sidan stammen och sedan på den andra. Plötsligt var den nere på marken vid mina fötter och sen kom den tillbaka upp på stammen. Jag höll fram min hand med några olika nötter. Ekorren rörde sig lite fram och tillbaka och så kom den fram till min hand ett par gånger. Kom igen, våga ta en nöt nu tänkte jag, som så många gånger förut. Plötsligt satte den sin ena framtass på min ena fingertopp och tog en hasselnöt ur min hand. Sedan satte den sig strax intill och åt. Jag blev varm i hela kroppen och väldigt glad. Det hände verkligen! Jag som hoppats och längtat i flera års tid att någon ekorre skulle våga äta ur min hand. Sedan höll den sig kvar i min närhet en bra stund och fick några fler nötter och solrosfrön på marken. Tyvärr var jag tvungen att gå in och göra mig i ordning, då jag skulle hämtas av en taxin, som skulle köra mig till dialysen. Då visste jag att min kompis till slut faktiskt vågade ta mat ur min hand och jag hoppades på att det inte var en engångsföreteelse.

 

 













För några veckor sedan var det dags igen. Hen kom nerför trädstammen och det tog inte lång tid innan den tog jordnöten med skal, som jag höll mellan två av mina fingertoppar. Ekorren satte, väldigt försiktigt, båda sina framtassar på ovansidan av min hand. Det kändes ungefär likadant som när mina guldhamstrar och mitt marsvin, som jag hade som barn, vidrörde mina händer med sina  mjuka, små tassar.
De senaste veckorna, då det under flera dagar varit strax över trettio grader varmt utomhus, har jag knappt orkat att vistas utomhus under dagtid och när jag tittat ut har det varit ont om fåglar vid vår djurrestaurang och jag har bara sett någon enstaka ekorre vid något tillfälle. De lider säkert inte brist på föda ,då bland annat ekarna är fulla med ekollon, men jag saknar deras besök. Då jag inte mår så bra och ofta är trött blir det att jag ligger och sover i sängen även på dagarna, men istället för att inta sängläge har jag försökt att ta mig utomhus för att sätta mig på min handikappskoter och vila, samtidigt som jag tittat på fåglarna och hoppats på att få besök av någon av ekorrarna.

Säckarna med solrosfrön är nästan slut nu och såhär års är det inte lätt att få tag på fågelfrön till ett vettigt pris, men jag vill absolut fortsätta att lägga ut mat, främst till ekorrarna, så att de fortsätter att komma på besök utanför huset.
Tyvärr har det, sedan ett par månader tillbaka, blivit tillåtet att jaga ekorrar, men det är som tur är inte lagligt att jaga och skjuta vilda djur i tätbebyggda områden.
Fortsättningsvis kommer jag såklart att titta efter och mata ekorrarna utanför huset och hoppas att fler av dem vågar sig fram till mig. Det har även dykt upp en grävling i området, men den har jag inte haft turen att få se, även om jag varit ute och kört med min skoter ett flertal sena kvällar fram till midnatt. Jag har aldrig tidigare sett en grävling, som lever vilt i naturen. Därför har jag nu en ny dröm, som jag hoppas på ska gå i uppfyllelse framöver.