För någon vecka sedan var det dags för årets första utfärd med Svenska Pelargoniesällskapets Hallandsgrupp, där jag är medlem. Vi hade en så kallad nybörjarträff, som vi brukar ha tidigt på året, men senare inplanerade aktiviteter har fått ställas in, som så mycket annat på grund av coronapandemin. Det har så klart känts jättetråkigt på flera sätt, både avsaknaden av att få träffas och umgås i pelargonernas tecken, men även att få möjlighet att byta och köpa pelargonsticklingar av nya sorter både av medlemmar och från odlare vi besöker. Lördagen den 4 juli blev det trots allt ett besök hos Gitte Ådahl i Kungsbacka. Hon har en fin samling med zonarticpelargoner, som hon själv har korsat fram med prefixet "Cara", vilket innebär att namnen på alla hennes egna framtagna zornarticpelargoner börjar med "Cara".
Antalet besökare fick max vara 6 personer, som skulle sitta utomhus. Jag ville först inte åka tillsammans med andra i en bil, med tanke på pandemin och jag orkade inte köra själv. När jag fick veta att jag kunde få åka tillsammans med Anita och Susse, som jag varit iväg med till Tomatens hus tidigare i år, bestämde jag mig trots allt att för att följa med till Gitte. Anita, liksom jag, är riskpersoner och därför kändes det ok att åka med i deras bil.
Hallandsgruppens aktiviteter brukar i möjligaste mån läggas på lördagarna. Jag har nämligen dialysbehandling på måndagar, onsdagar, fredagar och söndagar på sjukhuset, men på lördagarna är jag vanligtvis ledig och kan då göra vad jag vill beroende på ork och lust. När det visade sig att jag skulle kunna åka med till Gitte blev jag jätteglad. Jag hade nästan inte besökt en enda butik eller umgåtts med släkt och vänner under våren, på grund av pandemin. Det var verkligen tråkigt och började så smått tära på psyket. Nu såg jag fram emot att få ut och åka en sväng, träffa några pelargonvänner, prata pelargoner och se Gittes väldigt vackra zonartics och kanske köpa en och annan stickling.
Samma dag som jag sagt ja till att följa med slog mig plötsligt tanken att när det var 4:e juli hade sommarschemat börjat på dialysen. Då skulle det vara stängt på söndagarna från midsommar och nästan fram till augusti månads slut. Det skulle innebära att jag skulle ha dialys varje lördag eftermiddag och vara upptagen ungefär från kl. 13.30 fram till strax efter kl. 19 större delen av sommaren. Även om jag kunde få byta till att ha dialys på förmiddagen skulle jag inte orka med att köra bil till Falkenberg för att få skjuts därifrån, om jag ens skulle hinna dit i tid. Jag blev så väldigt besviken. Det enda roliga som jag hade att se fram emot grusades plötsligt. Det var bara att glömma besöket hos Gitte, som jag aldrig varit hos tidigare.
När lördagen för utflykten var inne och jag låg i dialyssängen slog mig tanken att Anita kanske kunde köpa ett par sticklingar åt mig, som jag sedan kunde hämta hos henne. Jag skickade några sms till Gitte och frågade om ett par olika sorter av hennes pelargoner, som jag sett bilder av på Facebook och som jag var intresserad av att köpa. Ett par sorter var ännu inte till salu, men jag bestämde mig slutligen för två sorter som jag ville ha i min samling. Då hade ett par timmar passerat och när jag försökte ringa Anita svarade hon inte och sms:et till Gitte fick jag inte heller svar på. Suck! Efter en stund svarade Anita när jag ringde Då var bilen med Anita och Susse redan ute på E6:an, en bit söder om Kungsbacka. Ska vi vända? frågade Anita. Nej, det kunde jag bara inte begära av dem. Inte för två pelargoner. Mitt nästa sms till Gitte innehöll en fråga om hon kunde skicka "Cara Rosa" och "Cara Nonna" hem till mig på billigaste sätt. Javisst, det går bra fick jag som svar.
Det gick knappt en vecka och plötsligt en dag damp det ner en lapp i min brevlåda, där det framgick att jag hade ett paket att hämta ut hos ICA Supermarket i Söndrum. Väl hemma fick jag ta fram skalkniven för att lyckas bryta mig in i paketen, som verkligen var välpackad. Jag var ju inte helt ovetande om vad som dolde sig i förpackningen, men det var spännande ändå, nästan som när jag var barn på julafton. Bland allt tidningspapper, som skyddat sticklingarna under färden, fick jag fram min "Cara Rosa" och "Cara Nonna" och några minuter senare var de planterade i var sin lerkruka och stod på varsitt fat på köksbordet.
Nu har sticklingarna stått på balkongen under några veckors tid. De mår bra och några nya små blad har tittat upp. De första blomknopparna lär troligtvis låta vänta på sig till nästa säsong, men den som väntar på något gott... Jag håller tummarna för att det blir en mild vinter, så att Rosa och Nonna ska klara sig fram till våren och att jag förhoppningsvis får njuta av mina nykomlingars vackra blommor under pelargonsäsongen 2021. Innan dess skulle jag inte bli förvånad om det flyttar in ytterligare några nykomlingar på balkongen. Jag har inte gett upp hoppet om att pandemin ska ge med sig så att vi i alla fall får ha ytterligare en träff med hallänningarna innan årets slut.
Innan dess ska jag försöka ta mig ner till Helsingborg och Sofiero, där utställningen "Passion för pelargon-en färgstark kulturresa" pågår 28 maj 2020-20 september 2020. Läs mer om utställningen här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar