I helgen som gick ställde vi om klockan till vintertid och i början av veckan började november, årets sista höstmånad. Dagarna blir allt kortare med mörka mornar och kvällar. Advent närmar sig och jag tjuvstartade i lördags med att hänga upp min nyinköpta krans, med lysdioder, i köksfönstret. På tok för tidigt, enligt vår gamla familjetradition, då ljusstakar och stjärnor absolut inte fick tändas före 1.a advent, men ljuset från kransen lyste upp och gav ett så mysigt sken i köket. Ovanför kransen hängde den vita hissgardinen, även den nyköpt, med vita band, veck och broderier. Jaja, den får väl hänga där i fönstret med släckta lampor fram till 27:e november, första söndagen i advent, om jag kan låta bli att tända den tills dess. Tyvärr mår inte alla människor bra i höst- och vintermörkret. Många känner sig trötta och depressionerna ökar den mörka tiden på året. Våra inomhusväxter mår inte heller så bra när dygnets ljusa timmar blir färre, samtidigt som vi höjer temperaturen på elementen och luften blir torrare. Idag har jag hängt upp ett av mina växtlysrör i sovrumsfönstret. Där står ett flertal rotade pelargonsticklingar och trängs och de behöver tillskottsbelysning för att klara vintern. Årets frösådda pelargonplantor har utvecklats olika långt och har nyligen flyttat in från balkongen och står nu i en hylla i trapphuset. Där är det svalare än i lägenheten och fönster från golv till tak, som släpper in ljus, så pelargonerna där får klara sig så gott de kan utan extra belysning. Jag hoppas verkligen att plantorna klarar vintern så att jag får glädjen att se hur de nya plantornas blommor kommer att se ut, när de förhoppningsvis sätter knopp nästa säsong. Ute på min inglasade balkong står större delen av min pelargonsamling. Några nätter har temperaturen sjunkit ett par grader under nollstrecket. Jag har förberett mig så gott det går inför kommande vinterkyla genom att täta med filtar på balkongen och införskaffat en frostvakt med värmefläkt, som går igång och håller en jämn, förinställd temperatur på balkongen. Ännu är inte mina pelargoner redo för vintervila. Många plantor sätter fortfarande nya knoppar och blommar, trots årstiden. Veckan som gick bjöd på några riktigt härliga dagar, liksom idag, med värmande höstsol. På balkongen visade termometer hela +42°C. Otroligt varmt för att vara en dag i början av november. Pelargonerna har fått väldigt sparsamt med vatten sista tiden, men med flera dagar med sol har jorden torkat ut i krukorna, så det fick bli några rundor med vattenkannan i eftermiddag. Att vattna 250 pelargoner låter kanske som en mindre rolig syssla, men det dyker oftast upp små överraskningar bland krukorna när man tittar till varje planta. Även om det är sent på året för pelargonerna upptäckte jag ett och annat glädjeämnen, även om plantorna börjar få lite fler gula blad än tidigare och jag inte varit så ihärdig med att plocka bort vissna blommor.
Det var just en vissen blomklase, på min pelargon P. cotyledonis, som fick mig att haja till och även ge mig ett litet glädjerus. Min "cotte" blommade tidigt i våras, när den fortfarande stod i trapphuset. Sedan har den inte blommat på hela sommaren. P. cotyledonis är en art, som växer vilt på varmare breddgrader, och är en omtyckt pelargon bland pelargonodlare, men är inte helt lätt att få tag på. För några år sedan hade jag turen att få köpa en liten planta hos Trädgårdspaletten, där den stod i deras privata växthus. Nu har plantan vuxit till sig och ser ut som ett litet träd, med sina spretiga, vedartade grenar och blanka, vackra blad och är en stilig växt även när den inte blommar. Man klipper inte ner "cotten" på våren, som man gör med många andra pelargoner och den är därför svårare att föröka. Jag har absolut inte velat skära av någon gren på mitt vackra träd, i hopp om att grenen ska rota sig och ge mig ytterligare en planta. Så varför blev jag då så exalterad över några vissna blommor på min planta, kanske du undrar. Jo, det är nämligen allra första gången som det bildats så kallade storknäbbar, frökapslar, på "cottens" blomklasar och inte bara någon enstaka utan flera stycken. Det innebär att jag förhoppningsvis får flera frön, som jag kan så framåt vårkanten. Har jag tur och fröna gror, blir det så småningom små "cottebebisar". Nu ska storknäbbara sitta kvar på plantan tills de spricker upp och fröna visar sig. Då plockar jag av fröna och förvarar dem i ett kuvert på en varm och torr plats, tills det är dags att peta ner dem i jorden framåt våren. Jag håller tummarna för att det milda vädret står sig några veckor till, så jag slipper använda värmefläkten än på ett tag. Då kanske pelargonerna på balkongen hinner sprida ytterligare glädje, innan det är dags för dem att få en välförtjänt vintervila. Den 21 december infaller vintersolståndet i år, då dagen har minst antal ljusa timmar. Ett par veckor därefter börjar dagarna åter bli ljusare igen och innan man vet ordet av är det åter dags att plantera om pelargonerna i ny näringsrik jord, för att väcka dem till ett nytt och härligt pelargonår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar