Vårens skräck

Jag har alltid sagt att våren är den bästa årstiden, säkert för att jag är född i april, men också för att naturen vaknar till liv då och jag känner ett slags lyckorus inombords när jag ser första tussilagon, första fjärilen och när jag kan gå ut och lämna jackan kvar inne. Minns att jag ofta fick en ny jacka  i födelsedagspresent, när jag var liten, som jag sedan tvunget skulle ha på mig när vi tittade på bålet och hörde kören sjunga "Sköna maj välkommen". Jag ska erkänna att jag frös, nästan varje år, men det ville jag inte erkänna för fin ville jag ju vara på självaste Valborgsmässoafton. Vårens antågande har tyvärr en enda, vad jag kan komma på, negativ följeslagare. FÄSTINGEN! Innan jag blev kattsambo hade jag aldrig sett en fästing. Nu får jag vara så snäll att samla mod varje gång någon av katterna fått en fästing, som äter av dem och gottar sig i deras päls. Idag var första gången för i år, som jag fick känna den äckliga lilla varelsen när jag gosade med Tindra och kände igenom hennes päls. Usch, vad har vår skapare tänkt på när han bestämde att fästingar ska finnas på vår jord?