Jag körde en sväng med bilen i lördags eftermiddag och stannade till vid Östra stranden i Halmstad, för att se om strandskatorna (Haematopus ostralegus) hade återkommit efter att ha övervintrat på varmare breddgrader. Väl nere vid stugområdet ställde jag bilen på en parkeringsplats, där man egentligen bara fick stå en kvart. Eftersom jag har svårt att gå några längre sträckor och inte går så fort, överskred jag den tillåtna tiden med åtskilliga minuter. I efterhand funderade jag på om jag inte istället skulle kört ner med bilen på vägen, som gick ända ner till strandkanten, för jag tror inte att det är någon parkeringsvakt, som patrullerar däromkring en lördag i mars. Vårsolen hade lockat många att ta en promenad på stranden, då termometern nådde upp till 10°, men väl nere vid vattnet bet vårvinden ordentligt i ansiktet och fick mina ögon att tåras, så att mascaran rann nerför kinderna.
På håll såg jag mängder av fåglar i vattenbrynet och där bland fiskmåsar och kråkor gick även de efterlängtade strandskatorna, med sina långa röda ben och näbb, som kan bli nästan en decimeter lång. Tyvärr ägnade några yngre killar sig åt att skrämma iväg fåglarna, strax innan jag närmade mig, men efter en stund landade de igen så att jag kunde ta en och annan bild. Jag ville inte gå för nära, med risk att jag återigen skulle skrämma dem till flykten. Strandskatorna brukar återkomma till till stränderna i Halmstad punktligt i mitten av mars, nästan på dagen, år efter år.
I flera år har vi haft besök av ett par strandskator, utanför mitt arbete. För ett par år sedan la honan ägg precis intill husväggen. När jag frusen och väderbiten körde hemåt, passade jag på att ta vägen om jobbet och där fick jag se herr och fru strandskata på en lite gräsplätt. Jag har vid ett flertal tillfällen försökt att komma dem lite närmare, för att få några bra bilder, men oftast springer de iväg, på sina långa, smala ben. Det året då de ruvade på sina ägg var hanen extra uppmärksam och på sin vakt och kom man för nära hans fru blev han alltmer orolig, där han gick omkring uppe på taket, för att övervaka så att ingen kom för nära. Jag hoppas varje år att vi ska få se små fågelungar och kanske är det dags i år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar