Sista veckan har varit fylld av dagar med olustkänslor och värk. Jag har inte lyckats hitta de små glädjeämnena, som trots allt gör livet värt att leva. Dialys har jag haft som vanligt och sedan har jag börjat äta mina piller med antiöstrogen i helgen, som ska minska tillväxten på eventuella bröstcancerceller, på villovägar i min kropp. Som om inte det är nog har troligtvis icshiasnerven hamnat i kläm och smärtan har varit obeskrivbar, speciellt under dialyserna, då jag tvingades få smärtstillande i sprutform. Jaja, det är förhoppningsvis övergående, men att sitta vid datorn har varit otänkbart, eller endast möjligt i korta stunder. Dessutom gick datorskärmen sönder igår, men har idag ersatts med en ny. Att promenera och stå upp verkar vara den rätta medicinen, men trött av värktabletter och med fötter som ömmar, har sängen och soffan stundtals varit oundviklig. Igår fick jag trots allt en liten glimt av glädje i tillvaron, när den första amaryllisknoppen öppnade sig. Löken är en av de tre, som jag planterade den 7:e november. Idag har fyra klockor börjat slå ut, så jag hoppas få se någon av dem helt utslagen imorgon, så jag får se hur amaryllisen Temptation ser ut i verkligheten. Just nu har jag bara en amaryllis inomhus. De andra sex lökarna står i sina krukor på balkongen och ska få komma in i värmen en i taget framöver. Mina älskade katter gör sitt bästa för att stötta sin matte. I lördags förmiddag, när jag hade ordentligt ont, hoppade Ängla upp till mig i soffan och la sig till rätta i mitt knä. Av hennes värme och blotta närhet, försvann värken mer och mer. Sedan jag fick mitt cancerbesked har Tindra börjat sova hos mig och Ängla i sovrummet. Det händer annars mycket sällan. Mina töser är verkligen starka lyckopiller och det bästa med dem är att de inte ger några biverkningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar