Min älskade mamma dog i en allvarlig sjukdom, för 25 år sedan. Jag var då bara 18 år. Hon finns inte längre närvarande kroppsligen och jag besöker sällan hennes grav, men jag bär med mig henne i hjärtat varje dag. När jag är som svagast finns hon där för mig och ger mig styrka. Mitt liv har kantats av flera bakslag med sjukdomar och för några veckor sedan fick jag veta att jag drabbats av bröstcancer. Många dagar har varit mörka och saknat hopp, men jag hittar trots alla tråkigheter alltid något litet att glädjas över, ett litet ljus i mörkret.
Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor,
där intet mörker är.
I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till.
Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.
Psalm 797 av Erik Blomberg
ur ”Den svenska psalmboken” Verbum
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar