Det bästa man har sätter man på bordet

På 80- och 90-talet ägnade jag en hel del tid åt att brodera tavlor och dukar. Det var ett avkopplande tidsfördriv, speciellt under mina dialysbehandlingar, och jag som tycker om att sysselsätta mig med det mesta, som har med färg och form att göra, gillade att se motiven växa fram med hjälp an nål och tråd. Jag tyckte om att brodera allt från korsstygn till stjälkstygn och knutar och ju mindre stygn desto roligare och större utmaning tyckte jag att det var. Idag hade jag behövt glasögon för att se både mönster och de jättesmå stygnen. Ett av mina projekt var en vit duk, kantad med spets. Motivet var en krans av vackra sommarblommor och blad, som skulle sys med ett flertal olika typer av stygn. Jag ägnade mycket tid åt duken, men tröttnade och stoppade undan den i garderoben, med många blommor kvar att brodera. Först något år senare plockade jag fram den igen och fortsatte tills att hela blomkransen så småningom blev färdig. Innan den var helt klar kantade jag den, sydde på spetsen och broderade mina initsialer och -96 på kanten, som står för året då duken äntligen blev klar. Sedan det året har jag tagit fram och strukit den inför varje midsommar och haft den på köksbordet. Nu är det längesedan jag broderade, men jag har köpt både dukar och gamla julbonader på loppis. Tyvärr finns det inte mycket värde i detta fina, gamla hantverk och all den tid och arbete, som ligger bakom. Priset man får betala täcker inte ens materialkostnaden.

För några veckor sedan var det åter dags att plocka fram min sommarduk. Jag bruka tänka tillbaka på hur jag slet med att få den klar och jag är riktigt stolt över att den blev så fin. Det tar sin tid att få den riktigt slät med strykjärnet, men den får absolut inte vara rynkig. Väl klar la jag duken på bordet och började pyssla med annat. Ett par minuter senare kom jag tillbaka ut i köket. Synen som jag möttes av gav mig blandade känslor. Min katt Ängla hade tagit plats på köksbordet mitt på min nystrukna duk. Där låg hon och sov så gott och verkade tycka att det var en jättebra plats att ligga på, när varken blomkrukor eller annat stod i vägen för henne. Jag kunde inte bli arg på min lilla älskling utan lät henne sova vidare. Det bästa man har sätter man på bordet sägs det och det stämde väl in i detta fallet.

Ibland funderar jag över vem det är som bestämmer hemma hos oss. Är det jag eller mina två katter? Vid ett snabbt svar skulle jag säga att självklart är det jag som är bossen, men med närmare eftertanke är det katterna, då det oftast är de som får sin vilja fram. Idag, på sommarens första semesterdag, tog jag en efterlängtad sovmorgon. När jag vaknade och slog upp ögonen såg jag att både Ängla och Tindra låg och sov hos mig i sängen. Jag låg kvar en god stund och gosade med dem, vilket de verkade uppskatta då de spann och såg ut att njuta. När jag klev ur sängen sov båda katterna vidare. Igår kväll, innan jag kröp ner i sängen, tog jag fram rena sängkläder. Tanken var att bädda rent under förmiddagen idag. Katterna smutsar snabbt ner lakan och kuddar i sängen, så jag får byta lakan ofta. När de ligger och rullar sig på marken och i rabatterna fastnar det gräs, blad och annat skräp i deras päls, speciellt i Änglas som är så lång.

 

Det är otänkbart att inte låta Tindra och Ängla vara i sängen. Jag skulle ha svårt att somna utan att ha Ängla intill mig. På kvällarna, när jag sitter vid datorn i sovrummet, kommer hon ofta och klöser mig på byxbenen. Oftast nöjer hon sig med att jag pratar till henne och klappar henne på huvudet, eller lyfter upp henne i hyllan ovanför datorn. Ibland ger hon sig inte utan klöser på fåtöljen eller krafsar frenetiskt på garderobsdörren, allt för att få min uppmärksamhet och få mig att resa mig upp från stolen. Lägger jag mig då på sängen lugnar hon sig och hoppar oftast upp till mig och tar plats på min bröstkorg. Är det sent på kvällen och det närmar sig läggdags brukar Ängla bli tillfreds med att jag åker ner med hissen och hämtar in Tindra. Ibland följer hon med ner och sätter sig utanför ytterdörren. Där sitter hon sedan och ser ut att vänta medan jag visslar och kallar på Tindra, eller så stannar hon kvar uppe i trapphuset och väntar på att bara jag åker ner. Undrar du om jag fick bytt sängkläder i förmiddags? Då kan jag tala om för dig att det fick vänta. Både Tindra och Ängla låg kvar i sängen och sov hela förmiddagen och jag ville såklart inte väcka dem när de såg ut att sussa så gott. Det kan tyckas som om jag skämmer bort mina katter, men enligt vad jag läst så ska man inte störa dem i onödan under deras skönhetssömn.