Mina älskade katter och mitt odlande är inte bara något som jag tycker om att sysselsätta mig med. Det ökar även min livsglädje på olika sätt. Många i min omgivning har påpekat att jag blivit mycket gladare sedan jag blev kattsambo. Det är faktiskt bevisat att båda mina intressen ökar halten av ozytocin "Må bra-hormon" i kroppen. Det i sin tur sänker halten av stresshormonet kortisol. Att klappa en katt eller hund sänker blodtrycket och man har kommit fram till att människor som lever med djur drabbas mer sällan av hjärt- och kärlsjukdomar än de som lever utan djur. Allt oftare har man idag katter och hundar som sällskapsdjur på äldreboenden som sällskap och stimulans. Att vistas i naturen är också bevisat positivt för hälsan och själen. Om du tar en promenad i skogen eller är hemma och påtar i trädgården spelar ingen roll. I Alnarp utanför Malmö driver man en rehabträdgård framför allt för personer med stressrelaterade problem. Många patienter berättar om det positiva i att få vistas i naturen och pyssla i trädgården.Själv njuter jag av att gå ut på balkongen, vattna, plocka bort vissna blad, lukta på blommorna och provsmaka en egenodlad tomat.

15 juli 2016

Strandskatornas första unge

Honan och hanen hjälps åt att ruva äggen, som honan lagt intill
husväggen, strax intill entrén.




















I flera år har ett par strandskator häckat vid min arbetsplats. Honan har oftast lagt sina ägg intill någon av husväggarna. De har inte gjort något rede utan lagt äggen direkt på de små stenar, som omger större delen av byggnaden. Varje år har jag väntat och hoppats på att få se små fågelungar komma till världen, men troligtvis har andra djur tagit strandskatornas ägg för plötsligt har äggen varit borta och några ungar har jag aldrig fått se. I år la fru strandskata tre fina ägg bara någon meter från entrén, där vi även parkerar våra bilar. Ett märkligt val av plats, då den är långt ifrån lugn eller undanskymd.

En av strandskatorna har tagit plats på taket till min bil.


















En del av mina kollegor har varit mindre förtjusta över att strandskatorna häckat vid vår arbetsplats, då de i år hållit till på biltaken på parkeringen. Förutom att trippa runt på taken och flugit från bil till bil har de även passat på att uträtta sina behov där. Jag har inte reagerat över detta bajsproblem utan har istället varit förtjust över förmånen att få se strandskatorna på så nära håll. Frågan var om fåglarna skulle få ha sina ägg ifred i år och skulle det födas några ungar.

Jag fick en hotfull blick av hanen,
som ägnade sig åt att se om sin fjäderdräkt på biltaket



















Tyvärr var jag sjukskriven under ruvningstiden, men åkte ändå förbi jobbet ett flertal gånger för att förvissa mig om att strandskatorna var kvar och ruvade sina ägg. För varje besök som de låg på sina ägg ökade hoppet om att jag skulle få se små fågelungar födas. En fredagseftermiddag för 4 veckor sedan fick jag ett sms från en kollega, som skrev att det första ägget var kläckt och herr och fru strandskata hade äntligen blivit föräldrar. Vilken babylycka! På lördagen var jag på plats i hopp om att få se de små fågelungarna. Honan trippade iväg med en unge i släptåg när jag klev ur bilen. Alla tre äggen hade kläckts och ytterligare två fågelungar hade sett dagens ljus, men de låg till synes orörliga på stenarna. Jag tog ett par steg närmare trappan, men innan jag hann reagera kom herr strandskata till attack och flög rakt över mitt huvud och bajsade, strax intill mig. Jag återvände snabbt mot bilen och samtidigt såg jag att de andra två ungarna lämnat sin liggplats och förenats med mamman och sitt syskon. Jag som var orolig över att de inte levde blev överlycklig att få se alla tre barnen på benen. Tänk att de kunde springa redan dagen efter att de kommit till världen. Jag lämnade dem för att ge dem lugn och ro.

Ungarna är bara en dag gamla
och kan redan gå och följa efter sin mamma.



















Dagen därpå körde jag förbi igen, men nöjde mig med att sitta i bilen. Utifrån gatan såg jag hela familjen, som flyttat till andra sidan byggnaden. Nästkommande dag var jag åter på plats, då med min lilla kikare. Till min stora förtvivlan såg jag bara en liten unge. Jag hoppades på att de låg undanskymda så att jag inte kunde se dem, men efter ytterligare ett par dagar insåg jag att det bara var en unge kvar i livet. Tyvärr är det så den bittra verkligheten ser ut i naturen. Om ungarna tagits av andra djur eller dukat under för att de var för svaga fick jag aldrig vet, för ingen på min arbetsplats hade sett vad som hänt. Jag har fortsatt att följa strandskatorna genom min kikare. Deras lilla unge har vuxit i en rasande fart och blivit mer och mer lik sina föräldrar. Den har trippat runt på gräsmattan och stuckit ner sin näbb i gräset, men föräldrarna har matat den. När någon annan fågel kommit i närheten av ungen har de vuxna strandskatorna anfallit direkt. Härom dagen när jag satt i bilen och studerade fåglarna genom kikaren tog de sig under staketet in till grannfastigheten, som har en entré som delvis är byggd av spegelglas. De var roligt att följa ungen och mamman, som trippade fram och tillbaka framför en av rutorna, och verkade förundras över sin spegelbild och vad de såg i rutan. Trots att det var helgdag var grannföretaget bemannat och jag såg en man titta ut genom ett av fönsterna. Han öppnade fönstret och vände sig mot mitt håll och såg ut att spana in mig, där jag satt i bilen med rutan nere och kikaren utanför. Det var inte första gången som jag kände att någon studerade mig från insidan av grannfastigheten. De undrade såklart vad jag gjorde där i bilen, med både kikare och kamera, återkommande gång på gång. Jag kände mig utstuderad och trots att fönstret drogs igen och stängdes valde jag att köra därifrån. De senaste två veckorna har jag haft semester, men häromdagen körde jag åter till jobbet, enbart för att titta till strandskatorna. Jag såg varken mamman, pappan eller ungen, vilket kändes oroande. Lite senare på dagen såg jag inte heller skymten av dem. Förhoppningsvis hade de bara flyttat på sig tillfälligt, kanske för att det varit blåst och regn.

Familjen har fått besök av en främmande artfrände.


















I tisdags kväll körde jag till mataffären med min mini cross och tog även vägen om min arbetsplats. Glädjande nog var hela familjen strandskata åter på plats, men något som överraskade mig var att ytterligare en vuxen fågel gjorde dem sällskap och var väldigt närgången. Efter högljudda skrik, om det var i protest vet jag inte, lämnade inkräktaren familjen och sprang iväg längs gatan, innan den lyfte och flög iväg över hustaken. Ungen hade växt rejält sedan jag såg den senast och den fick upp en väldig fart när den sprang. Föräldrarna verkade ha fullt upp med att flyga efter och vaka över den. Kanske är det snart dags för ungen att pröva sina egna vingar och lära sig flyga. Det ska bli spännande att få se de första flygövningarna framöver, men samtidigt lite tråkigt då det innebär att de så småningom är dags för hela familjen att lämna min arbetsplats på industriområdet och åter bege sig till en varmare breddgrader. Glädjande är att herr och fru strandskata i år får lämna Halmstad med en ny familjemedlem. Sedan blir väntan lång innan jag förhoppningsvis får se paret komma åter till nästa vår. Då håller jag tummarna för att de blir ännu några nya små ungar som får se världens ljus.

Ungen på upptäcktsfärd
På bilden är den 3 veckor och 4 dagar gammal

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar