Jag älskar nästan alla djur, med några enstaka undantag. Spindlar sätter riktig skräck i mig och jag mår illa av att bara se en spindel på bild. För några år sedan, när jag fick omtapetserat i mitt köket, såg jag små spindlar på väggarna titt som tätt. Det jag såg var inget annat än något litet blad eller bär i det nya tapetmönstret. Sedan jag flyttade hemifrån, för nästan 20 år sedan, har jag försökt prata förstånd med mig själv, vid ett flertal tillfällen. Vem är egentligen räddast, spindeln eller jag? Vad kan ett sådant litet djur göra mig för illa? Svaren är enkla, men ändå avskyr jag dessa läbbiga små djur. I sovrummets tak har jag ett märke efter en liten stackars krabat, som fick sätta livet till. Jag tejpade fast en boll av hushållspapper på ett kvastskaft och trycke upp spindeln i taket. Efter den incidenten fick jag hjälp att sätta upp myggnät i sovrumsfönstret, för att kunna vädra och sova lugnare utan ovälkomna inkräktare. En stor och då menar jag verkligen stor spindel (10 cm), fick sluta sina dagar i min dammsugarpåse, tillsammans med en hagelsvärm av makaroner. Jag ville förvissa mig om att den inte kröp ur påsen, genom dammsugarskaftet och tillbaka ut i min lägenhet. Tydligen fungerade mitt tilltag, för jag såg aldrig till spindeln med de långa benen och lilla kroppen mer.
För någon vecka sedan, när jag och min syster skulle köra till stan med min bil, gjorde min syster mig uppmärksam på att det satt ett stort spindelnät vid den ena sidospegeln. Lite motvilligt, men ändå nyfiken, kände jag mig tvungen att titta efter. Eftersom spindeln var ute på vift kunde jag beskåda detta vackra arbete utan att må dåligt. Jag fascineras över att ett så litet djur kan åstadkomma något så vackert som ett spindelnät, om man bortser från att det används till att fånga andra djur med. Sedan mina två katter flyttade in hos mig, har jag inte lika stora problem med dessa åttabenta rovdjur. Tindra är en duktig jägare och tar både spindlar och flugor, till mattes stora lättnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar