Jag vill helst inte tänka på hur många år, som jag har gått i dialys. Det är vid det här laget över 25 år, som jag 4 ggr/vecka besökt dialysavdelningen, för att få min livsuppehållande behandling. Oavsett om det varit jul, semester eller födelsedag, så har jag varit där och renat mitt blod och blivit av med överskottsvätskan, som jag själv inte kan göra mig av med, då mina njurar inte fungerar alls. Det är aldrig kul att åka dit och lägga sig i sjukhussängen, men oftast går det på rutin. Vissa dagar är det mer motigt, t.ex. när jag mår dåligt eller när solen skiner från en klarblå himmel och jag mest av allt vill vara ute i friska luften. Många patienter har passerat revy under alla de år, som jag varit patient på avdelningen. En del har fått en ny njure och behöver inte längre dialys, någon har flyttat och så finns det gamla patienter och de som varit riktigt sjuka, som tyvärr gått bort. På dialysen är det många patienter, som kommer dit år efter år och vi lär känna varandra väl. Det blir en speciell kontakt även med personalen, som sällan uppstår på andra avdelningar. Jag träffar till och med en och annan sköterska privat på min fritid. I söndags var det en sådan där extra motig och tråkig dag och jag ville allt annat än att tillbringa mina fem timmar på sjukhuset. Väl där byttes min sura min mot ett stort leende. En av sköterskorna, som delar mitt trädgårds- och odlingsintresse, hade tagit med sig en planta till mig. I krukan hade hon sått en kärna, från en passionsfrukt. Plantan var fortfarande liten, men jag blev lika glad ändå. Nu får jag ju möjligheten att följa när den växer. Det ska bli spännande att se hur stor plantan blir och självklart om den kommer att blomma och ge frukt framöver. Nu står krukan i köksfönstret under växtbelysningen och så småningom, när temperaturen tillåter, får den flytta ut på balkongen. Stort tack till Hanna, som livade upp min dag lite extra. Det lilla kan betyda så mycket!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar