Naturen sedd ur en kameralins

När jag var ute och körde i eftermiddag stannade jag till på ett par ställen för att se hur långt våren kommit.
Inne i bilen kändes det varmt och skönt och utanför sken solen, men när jag klev ur kände jag hur vinden bet i kinderna och mina fingrar kändes stela när jag höll i kameran.

Första stoppet var vid fågeldammen i Söndrum. Större delen av dammen var fortfarande täckt med is, men ett svanpar fick jag i alla fall se

Vid sidan om dammen hade några kanadagäss tagit paus, men flög tyvärr iväg när jag blev lite väl nyfiken. Just då önskade jag att min kamera varit utrustad med ett bättre objektiv.

Tänk att bara ha ett par minuter med bil ner till havet, detta stora, vackra och mäktiga blå, som ibland verkar så skräckinjagande. Både pappa och jag konstaterade häromdagen att vi absolut inte vill bo i inlandet och gå miste om allt det fina det innbär att bo vid kusten. Jag kan till och med skryta om att jag ser havet från min lägenhet, som ligger på fjärde våning. Grötviks hamn låg tyst och stilla i eftermiddag. förutom en och annan som tittade till sin båt. Ett par kom gående på Prins Bertils stig, men för övrigt var det bara några fåglar jag hörde och ett svagt brus från de obeftintliga vågorna. Så  här års känns sommaren långt borta, då det är fullt med liv i hamnen. Jag minns somrarna när jag var liten och min syster och jag låg på bryggan och fiskade krabbor med fiskhuvud från affären. Självklart åkte krabborna i vattnet innan vi åkte hem. Min omtanke om djuren började nog redan då. Ibland när vi badade från piren var det så kallt att jag blev blå om läpparna, men bada skulle jag även om jag huttrade och hackade tänder.

In under bryggan kom ett andpar simmande, som jag lyckades fånga i sista stund.

I horisonten ser man andra sidan av Halmstad, om än lite otydligt då vädret inte var helt klart.

Vad var det som kom där långt därborta? En båt? Nä, det var en tapper man, som paddlade kajak.
Brrrr så kallt...men nog var det alltid ett vårtecken ändå.